Det våras för musikaliska biografier
Publicerad 2026-05-05
Svenska scener är fulla med biografier.
Artister berättar om sina liv och sjunger sina sånger. Fast de spelas av andra.
Blandade storheter som Frank Sinatra, Monica Zetterlund och Micke ”Svullo” Dubois hyllas i en våg av musikteater. Det är inte teatern med mest resurser som lyckas bäst.
I ”Enkel, vacker, öm” sjunger Frida Öhrn sånger som Monica Zetterlund gjorde kända. Hon berättar också om Monica Zetterlunds liv och karriär, och spelar rollen som Zetterlund. I samspel med pianisten Carl Bagge, son till Monicas pianist Lars Bagge.
Ett likadant upplägg har ”Svullo - mer än bara rolig”, där Fredrik Lexfors hyllar sin barndoms idol Micke Dubois. Sjunger hans låtar, gör sketcher, skiftar mellan att spela Dubois och föreläsa om idolens liv. I samspel med utmärkte pianisten Pelle Arhio.
Båda de här föreställningarna har turnerat på olika håll i Sverige, och fortsätter under året. Det är sevärda uppsättningar gjorda med kärlek och entusiasm. Den största behållningen med ”Enkel, vacker, öm” är musiken. Frida Öhrn gör starka och personliga tolkningar, i utmärkt samspel med jazz-trion. Inledningsvis vill man nästan ha mer musik, när sånger stoppas snabbt för mer info om Monica Z.
Från ”Sakta gå genom stan” till ”För fet för ett fuck”. Fredrik Lexfors är ett större fan av Micke Dubois artisteri än de flesta av oss. Men även vi som inte såg ett komiskt geni i ”Agne & Svullo” eller ”Riktiga män bär inte slips” har behållning av den underhållande föreställningen. Båda den och Monica Zetterlund-hyllningen tar även upp mörka och tunga sidor av huvudpersonernas liv och tidiga död. Mångsidiga porträtt värda att upptäcka av många.
På Stockholms stadsteater är det Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis jr som tolkas i ”Rat pack rhapsody”. En föreställning som greppar över alldeles för mycket. Den mixar lättsamma evigt gröna show-låtar med biografier över artisterna och deras kolleger. Plus gängets kopplingar till maffian och politiken runt John F Kennedy. Musiknumren med jazzband funkar, även om det verkar omöjligt att komma i närheten av Sinatras sångkonst. Dansen imponerar mest, främst Rennie Mirro som Dean Martin och Alexander Larsson som Sammy Davis jr. Gangsterskildringen, som handlar om allvarliga saker, drar åt buskis. Massa årtal, personer, trivia, rykten, konspirationsteorier i en rörig och tondöv mix.
Men Stadsteatern har en annan guldklimp. I bottenvåningen långt från stora scenen finns Soppteatern och där uppförs en pärla med Helen Sjöholm och hennes syster Anna Fahlstedt. ”Närmast sörjande” är, en timslång berättelse där duon driver en ärvd begravningsbyrå i Bollstafors. Fint inlagda psalmer och sånger. Skicklig musikdramatik, skriven av Andreas T Olsson. Två skönt sjungande systrar som spelar två påhittade systrar, rotade i en döende bygd där för få avlider. Rörande, rar och rolig. Skulle också kunna kallas enkel, vacker, öm.
Närmast sörjande
Soppteatern. Regi: Emma Roswall. Manus: Andreas T Olsson. Med: Helen Sjöholm, Anna Fahlstedt.
Enkel, vacker, öm
Turné. Regi och manus: Lisa Lexfors. Med: Frida Öhrn, Carl Bagge, Niklas Fernqvist, Daniel Fredriksson.
Svullo - mer än bara rolig
Turné. Regi: Niki Gunde Stangertz. Manus: Lisa Lexfors. Med: Fredrik Lexfors, Pelle Arhio, Lilly Lexfors.
Rat pack rhapsody
Stockholms stadsteater. Regi och manus: Rikard Bergqvist, med Rennie Mirro, Karl Dyall/Alexander Larsson, Joachim Bergström, Isabella Lundgren.
