Det är för alltid han som är agent 007
Jan-Olov Andersson minns Sean Connery: Coolare att bli ihågkommen som Bond än som en skäggig trollkarl
För somliga skådespelare kanske det inte är så kul att främst bli förknippad med en enda roll.
Sean Connery kunde nog leva med det.
Hur många skådespelare som än kommer att tackla rollen i framtiden, så är det han som är agent 007, James Bond
James Bond-filmerna är en så kallad franchise som har funnits sedan 1962. Snart 60 år, alltså. De lär ha spelat in cirka 70 miljarder kronor.
För mig var Sean Connery en favorit redan innan jag ens hade sett honom på bio. När de fyra första Bond-filmerna kom var jag för liten för att kunna smita in på barnförbjudna filmer. Så i stället slukade jag Ian Fleming-böckerna, allihop, och hade därför ändå en ganska klar bild av hur filmerna om agent 007 var.
Jag hade ju längtansfullt spanat in affischerna utanför biograferna i Linköping.
Sedan hoppade fanskapet Connery av filmserien och ersattes av en tvålfager modell
Så när jag läste om hur agent 007 ständigt räddade världen, träffade de tjusigaste kvinnorna, drack vodka martini och var kung vid spelborden på de lyxigaste kasinon som fanns, såg jag ju Connery framför mig.
När jag väl sedan lyckades smita in några år innan jag fyllt 15, levde inte bara filmerna upp till alla förväntningar. Det fanns ju dessutom hela fem filmer att se, om och om igen. På den tiden gick alltid äldre filmer i repris på somrarna.
Och sedan hoppade fanskapet Connery av filmserien och ersattes av en tvålfager modell (George Lazenby). Stor sorg, förstås, även om Lazenbys enda Bond-film, ”I hennes majestäts hemliga tjänst”, i sig inte var så pjåkig.
Ryktet var att han avskydde att prata om de gamla James Bond-filmerna
Som filmjournalist har jag träffat de flesta av filmvärldens stora.
Sean Connery dock bara en gång. Han var inte mycket för marknadsföring av sina egna filmer.
Och ryktet var att han avskydde att prata om de gamla James Bond-filmerna när han väl hade lagt rollen på hyllan.
Så det var med viss nervositet jag och några andra journalister slog oss ned vid hans bord på lyxiga Hôtel du Cap Eden Rocs uteservering i Antibes på franska rivieran. Året var 1999. Recensionerna för filmen han skulle göra pr för, ”Entrapment”, som visades på Cannesfestivalen, var sådär. Många påpekade att åldersskillnaden mellan Connery och filmens kvinnliga stjärna Catherine Zeta-Jones kanske var lite väl stor (39 år) för att en romans skulle vara trovärdig.
I verkligheten glodde Connery surt på den kvinnliga stjärnan. Hon skulle sitta vid ett bord bredvid med andra journalister. Efter en halvtimme skulle stjärnorna sedan byta plats med varandra. Men Zeta-Jones krånglade, tyckte att hennes mat inte dög, utan ville prompt ha något som inte fanns på menyn. Allt blev fördröjt. När Connery till sist slog sig ned vid vårt bord, muttrade han:
– Vad är det för fel på att äta det som erbjuds på menyn?
Sedan var han hur trevlig som helst och pratade nästan oavbrutet om James Bond-filmerna och nästan ingenting om ”Entrapment”.
Då började han bygga upp sin kropp och tävlade i Mr Universum 1953
Han föddes 1930 i den ganska tuffa stadsdelen Fountainbridge i Edinburgh i Skottland. Pappan var fabriksarbetare och lastbilschaufför, mamman städerska. Sean hoppade av plugget när han var 14 år och fick jobb som mjölkbud.
Men alla blir inte profeter i sin egen hemstad. Connery har berättat om en taxifärd han gjorde i Edinburgh för elva år sedan. Han och chauffören pratade på, till sist blev chauffören konfunderad över hur hans kund kunde känna till varenda gata de passerade.
– Som ung var jag mjölkbud här i stan, svarade Connery.
– Jaha. Vad gör du nu, då?, undrade taxichauffören.
Några år senare gick Connery med i Royal Navy, flottan, men fick lämna den av medicinska skäl. Då började han bygga upp sin kropp och tävlade i Mr Universum 1953, dock utan någon framgång.
Det lilla kändisskap som deltagandet i den tävlingen innebar, gjorde att han fick lite modelljobb och möjlighet att pröva till teater-, tv- och filmroller.
Ett litet genombrott var rollen som boxare på dekis i BBC-produktionen av Rod Serlings ”Requim for a heavyweight”.
Under en teateruppsättning av ”South Pacific”, blev han kompis med en annan ung skådespelare som försökte göra karriär, Michael Caine. Deras vänskap skulle vara livet ut.
Sean Connery avväpnade honom, i bästa James Bond-stil, och sänkte honom sedan med en käftsmäll
Båda har också väldigt karakteristiska röster och det har ju inte minst Steve Coogan och Rob Brydon upptäckt och ofta imiterat dem i sina ”The trip”-filmer, där de åker runt och äter på lyxkrogar och pratar ut om livet i största allmänhet.
Sin första större filmroll fick Connery mot Hollywoodstjärnan Lana Turner i krigsmelodramen ”Kärlek och fruktan” 1958.
De båda tillbringade även fritiden tillsammans, gick på bio och på restaurang.
Det fick Turners svartsjuka pojkvän, gangstern Johnny Stompanato, reda på och tog första bästa flyg till London från USA. Han stormade in i inspelningsstudion med dragen pistol.
Men Sean Connery avväpnade honom, i bästa James Bond-stil, och sänkte honom sedan med en käftsmäll.
Två Scotland Yard-detektiver eskorterade sedan gangstern till flygplatsen och satte honom på ett plan tillbaka till USA.
Sean Connery hade fyllt 30 när han provfilmade för rollen som James Bond i den första filmen ”Dr No”, eller ”Agent 007 med rätt att döda”, som den heter på svenska.
Producenten Albert ”Cubby” Broccoli var tveksam, liksom böckernas författare Ian Fleming. Men deras partners, Dana Broccoli och Blanche Blackwell, läxade upp sina män och förklarade att här var en skådespelare som verkligen hade sex appeal.
Och de fick rätt.
Med Sean Connery i huvudrollen fick filmerna den typen av hjälte som männen ville vara och kvinnorna ville vara med.
Vad många inte visste var att han väldigt tidigt blev tunnhårig och hade peruk i samtliga Bond-filmer han gjorde
Connerys stjärnstatus steg för varje film han gjorde. ”Agent 007 ser rött” (1963), ”Goldfinger” (1964), ”Åskbollen” (1965) och ”Man lever bara två gånger” (1967).
Själv blev han dock trött på att alla som mötte honom på gatan kallade honom för James Bond och hoppade av rollen – för att återvända både en och två gånger, i ”Diamantfeber” (1971) och ”Never say never again” (1983). Båda gångerna begärde han orimligt höga gager – och fick det.
Bond-filmerna hade gjort honom till sexsymbol. Vad många inte visste var att han väldigt tidigt blev tunnhårig och hade peruk i samtliga Bond-filmer han gjorde.
När han hade lagt agent 007 bakom sig, började han spela mer distingerade lite äldre herrar, fast fortfarande med stor dragningskraft hos kvinnorna. Och annorlunda hjälteroller.
”Mannen som ville bli kung” (1975), mot bästa polaren Michael Caine, ”Robin Hood – äventyrens man” (1976), ”Operation Outland” (1981), ”Time bandits” (1981), ”Highlander” (1986), ”Rosens namn” (1986), ”Jakten på Röd Oktober” (1990), ”Ryska huset” (1990) och ”The Rock” (1996) är några av dem. Totalt blev det nästan hundra filmer.
Han skulle ha fått 30 miljoner dollar plus 15 procent på intäkterna för att spela Gandalf
Två höjdpunkter post-Bond är förstås ”Indiana Jones och det sista korståget” (1989), som Harrison Fords pappa, och ”De omutbara” (1987), där rollen som tuff polis gav honom hans enda Oscar.
Äventyrsfilmen ”The league” (2003) blev hans sista film. En inspelning som kantades av bråk och filmen blev rena kalkonen. Då bestämde sig Connery för att gå i pension.
Han hade då nobbat både ”Matrix”- och ”Sagan om ringen”-filmerna. Han skulle ha fått 30 miljoner dollar plus 15 procent på intäkterna för att spela Gandalf, men sa nej, med skälet att han ”inte förstod sig på historien”.
Ian McKellen gjorde rollen. Och blev snuskigt rik.
Men Connery hade redan tjänat så han klarade sig bra. Och det är bra mycket coolare att bli ihågkommen som James Bond än som en skäggig trollkarl.