Sidney Poitier banade väg för andra svarta skådisar i Hollywood
HOLLYWOOD. Han föddes två månader för tidigt och gavs noll chanser att överleva.
Oddsen var inte mycket bättre när han i 20-årsåldern försökte slå sig fram som skådis.
Ändå blev Sidney Poitier en ikon i filmbranschen och banade väg för andra svarta skådespelare i Hollywood.
– Innan Sidney Poitier fick afroamerikanska skådespelare ta biroller som var enkla att klippa bort i vissa delar av landet, sa Denzel Washington i ett hyllningstal på Oscarsgalan 2002.
Det var ingen överdrift. Poitiers bana inleddes på teater, på den tiden svarta skådespelare uppträdde för en svart publik.
Då trodde få att den unge mannen som var född i Miami och hade växt upp i Bahamas hade en framtid på någon scen, än mindre på vita duken.
– Sök du jobb som diskare i stället, löd domen efter Poitiers första scentest.
Men Poitier besegrade tvivlarna på samma sätt som han efter födseln den 2 februari 1927 hade besegrat läkarnas analyser att den lille bebisen var för svag för att klara sig.
Nummer sju i en syskonskara på sju i en familj som försörjde sig som tomatodlare fick inga men av hälsokrisen.
Däremot ärrades han av den rasism han upplevde efter att som 14-åring ha skickats för att bo hos en släkting i Florida.
– Den var överallt. Den var som taggtråd. Jag sprang i den och fastnade, sa han i en intervju.
Det blev inte bättre i New York, dit han som 17-åring anlände med tre dollar på fickan. I Harlem gick han rätt in i ett rasupplopp och sköts i benet.
Den tunga karibiska dialekten och de dåliga läskunskaperna låg honom i fatet när han efter ett år i armén försökte få jobb som skådespelare.
Men han vägrade ge upp, lärde sig läsa på egen hand och 1946, när Harry Belafonte uteblev från en repetition på Broadway, fick Poitier chansen.
Det ledde till flera roller och 1950 gjorde han filmdebut i ”Ingen väg ut”. Poitier spelade en läkare som får i uppdrag att behandla två vita, rasistiska patienter.
Uppdraget markerade en vändning både för Poitier och för Hollywood, som tidigare mest avbildat svarta som underhållare och betjänter.
I amerikanska södern hotades en av hans filminspelningar av Ku Klux Klan
Poitier fick under karriären spela tänkande, lågmälda och framstående män.
I ”Vänd dem inte ryggen” 1955 var han lärare och i ”Kedjan” 1958 spelade han mot storstjärnan Tony Curtis. Rollen ledde till den första Oscarsnomineringen någonsin för en svart skådespelare.
1963 tog han hem statyetten med det hyllade porträttet i ”Liljorna på marken”.
Hollywood hade fått sin första, svarta filmstjärna.
”Jag var glad på egna vägar men också för ”oss”. Vi svarta hade gjort det. Vi var kapabla”, skrev han 1980 i självbiografin ”This life”.
Lång ifrån alla applåderade utvecklingen. I amerikanska södern hotades en av hans filminspelningar av Ku Klux Klan och bland svarta kritiserades han för att kröka rygg för det vita etablissemanget.
Men Poitier svarade likt många av hans rollfigurer – med ödmjukhet, värdighet och stolthet. 1967, då han gjorde ”Gissa vem som kommer på middag”, var han Hollywoods bäst betalde skådespelare.
Det medförde, i takt med den växande kampen för medborgarrättigheter, att pressen på honom ökade.
”Det kändes tydligt att jag representerade 15-18 miljoner människor varje gång jag gjorde en film”, skrev han.
Poitier började senare regissera och spelade 1997 Nelson Mandela.
Samma år, fram till 2007, var han Bahamas ambassadör i Japan.
Två år senare tilldelades han den amerikanska presidentens frihetsmedalj för att med sina rollval ha bidragit till förbättrade rasrelationer.
Själv tonade han i biografin This life” ner sin insats.
”Historien kommer att se mig som enbart ett mindre element i ett pågående, större arrangemang, en mindre men nödvändig energi.”
Poitier var gift två gånger och hade sex barn.
Han avled i torsdags i sitt hem i Los Angeles. Han blev 94.