Det här blir en drängfylla

LULEÅ. Tag betäckning.

Det här blir en drängfylla.

Drängarna

Tävlingen bånkar på.

Och i Luleå är allt upp och ner.

De mest kända favoriterna, Mariette och Mohombi, har mest plaskat runt i lätt intetsägande vatten. Deras bidrag är svagare än vad de tidigare har ställt upp med. När SVT försökt filma Mohombis specialeffekt, meningen är att han ska sväva i luften, har resultatet liknat en ljusboll med två ben.

I stället har uppmärksamheten riktats mot ett mer överraskande och oväntat håll. I extralysets centrum: gruppen som en gång döpte en låt till ”Fröjdepinne”.

Ingen vill veta var Drängarnas fröjdepinnar har varit, men risken finns att vi aldrig blir av med ”Piga och dräng”. Inte textrader som ”Kasta mig hit och dit på en sommaräng” heller.

Sean Banan deltar inte i Melodifestivalen i år. Samir & Viktor sparar sina röster den här säsongen också. Edward Blom har för tillfället lagt sin jättegaffel på hyllan. Ravaillacz har antagligen ropat sitt sista ”Tonartshöjning, för helvete!”.

Det finns ett stort och viktigt hål att fylla. Larvet måste ha sitt och Drängarna axlar den uppgiften med bravur. Här får publiken äntligen se och höra när skivan ”Smurfhits” utrustas med en högaffel.

Drängarnas budskap är simpelt. Plattan i mattan. Starköl och dunka dunka. Framför allt: krångla inte till det.

Mängder av artister har genom åren tänkt sönder sina nummer och lyckats puggla vilse i direktsändning. Ur det perspektivet är Drängarna en fioldopad väghyvel. De plogar rent. Underskatta aldrig en piruett med dragspel i Melodifestivalen.

På den andra sidan av skalan uppträder Faith Kakembo. Avståndet från Drängarna är lika stort som skillnaden mellan en snusdosa och månen.

Ballader har det inte lätt i tävlingen. Ett enda felskär i sången och tv-tittarna brukar fimpa dem i andra chansen eller posta dem rakt ut i glömskan. Och här handlar det dessutom om en ballad som tar över två minuter på sig att nå fram till ett soulcrescendo.

Två minuter är i det här sammanhanget lika långt som en hel säsong av ”Let’s dance”. I en rättvis värld skulle ”Crying rivers” gå till final, men här får Kakembo vara nöjd med en andra chans.

Det finns andra nummer som kämpar i ännu starkare motvind. Apropå att krångla till det: Albin Johnsén har inget nummer. Det är ett tre minuter långt frågetecken som redan har byggts om flera gånger.

Under veckan har bidraget belamrats med statyer, lakan och fågelburar. Och vem kom på den stygga idén att stoppa ner dansarna i trånga kroppsstrumpor som ett tag fick dem att likna preventivmedel för fröjdepinnar?

Det såg ut som om någon har glömt kvar ett par kondomer i sängen.

Tja, bidraget heter trots allt ”Livet börjar nu”.