”Framgång botar inte djupt rotade känslor av total ensamhet och bottenlös tomhet”

Anthony Bourdain.

NEW YORK. Alla hans drömmar gick i uppfyllelse.

Ändå blev han inte lycklig – alls. För lycka har ingenting att göra med sånt man vinner och erövrar.

Det är lärdomen i alla fall jag inbillar mig att man ska dra av den svärtade, ledsamma Anthony Bourdain-dokumentär som just gått upp på amerikanska biografer.

Drygt tre år har passerat sedan Anthony Bourdain gick ur tiden, för egen hand, men det känns fortfarande svårt att förstå och acceptera.

I mina ögon fanns det ingen som levde ett mer perfekt liv än den gamla New York-kocken som blev succéförfattare och tv-stjärna och fick resa över hela världen och göra exakt det han ville, han hade verkligen allt – och ändå valde han till sist, under inspelningen av ett nytt ”Parts Unknown”-avsnitt i sydöstra Frankrike sommaren 2018, att begå självmord.

Jag är inte den ende som undrar varför, och inte den ende som saknar honom. Regissören Morgan Neville brottas med samma slags känslor och frågor och har därför gjort dokumentären “Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain”.

När den för ett par veckor sedan gick upp på Manhattan öppnade sedan länge stängda Les Halles, den underbara krog han jobbade på när han slog igenom med ”Kitchen Confidential”, på nytt i de gamla lokalerna på nedre Park Avenue i ett par dagar. Det gick såklart inte att få ett bord med mindre än tur av den sort Lotto-vinnare välsignas med, för Bourdain var avgudad New York-ikon av samma kaliber som…ja, vem ni vill; Lou Reed, Nora Ephron, Jay-Z och Yogi Berra.

Men en tryckande het och fuktig eftermiddag går jag i alla fall och ser filmen på ”min” biograf i Kip’s Bay – och blir både uppspelt och nedstämd. Den påminner å ena sidan om varför så många av oss gillade honom så mycket, om hur briljant han var i all sin punkiga och inte alltid helt sympatiska nonchalans – och om vilken förmåga han hade att levandegöra den fascinerande, obegripliga världen åt oss. Å andra sidan vet jag inte om så särskilt många frågor besvaras. Tvärtom skulle jag säga att förvirringen bara ökar ju längre Neville tränger in i mörkret. För mörkt blir det. Fullständigt.

Men en slutsats är att framgång, publik uppskattning och förverkligade drömmar inte botar djupt rotade känslor av total ensamhet och bottenlös tomhet. De känslorna kan slita sönder också den som har allt strålkastarsken på sig – och de går inte att fly från. Förr eller senare kommer de ikapp även en roadrunner.

Så vad ska man söka istället? Tja, inte vet jag. Men Iggy Pop, av alla, har ett tänkbart svar i filmen. Se den när du får chansen. Det är Bourdain värd.

ORSAKER TILL EXTAS

•Pearl Charles – Magic Mirror (Album)

– Americana, soft rock och Abba-kolorerad pop i faktiskt helt sensationell förening.

•The White Lotus (HBO-serie)

– Snudd på obehagligt träffsäker samtidssatir.

•Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (Dokumentär)

– Den rymmer andlöst förföriska New York-miljöer också, och förkrossande bra musik.

Rockbjörnen