Författaren Denize Karabuda: ”Jag vill bli Sveriges Jojo Moyes”
Uppdaterad 2022-09-19 | Publicerad 2022-09-17
Först var hon skådespelerska. Sedan manusförfattare, till bland annat Helena Bergströms succéfilm ”Se upp för dårarna”.
Nu hoppas Denize Karabuda, 60, att hennes romandebut ”Ambassadören på Portland Place” blir riktig feelgood-läsning.
– Jag vill bli Sveriges Jojo Moyes, säger hon.
För en stor del av den åtminstone läsande befolkningen är 53-åriga brittiska författaren Jojo Moyes en superstjärna. Hennes 16 romaner, de flesta i feelgood-genren, har översatts till 46 språk och sålts i över 38 miljoner exemplar. Några av dem har blivit film. Mest framgångsrik är ”Livet efter dig” (2016) där ”Game of thrones”-stjärnan Emilia Clarke spelar personlig assistent till en rullstolsbunden man (Sam Claflin) och blir kär i honom. En snyftare som även väckte viss debatt.
Denize Karabudas roman ”Ambassadören på Portland Place” (Bazar) handlar om William Fogelström, nyutnämnd svensk ambassadör i London. Äktenskapet är i kris. Hustrun vill inte flytta med till London utan satsa på vd-karriären på hemmaplan. Vilket gör att tonårsdottern hamnar i kläm mellan dem.
När den färgstarka brittiska författaren Constance Miller vinner Nobelpriset i litteratur 2010 (då boken utspelas), skickas Sveriges ambassadör hem till henne med gratulationsblommor. Hon lever med en handikappad och bitter man. Fattar omedelbart tycke för den lite präktige svensken. Kan det bli en romans, rentav..?
– Jag har en släkting som var ambassadör i London. Jag blev inspirerad av miljön, de stora salongerna och av tjänstebostaden på Portland Place. Sedan skapade jag en ensam person, rädd för känslor, det var där jag började, en tjänsteman som befinner sig lite i en bubbla. Vad händer om jag skakar om snubben? Då skapade jag Constance Miller, den fräcka Nobelpristagaren, berättar Denize.
– Men då gjorde jag historien som filmmanus.
Och sedan hände… ingenting med den historien.
Bästis med Helena Bergström
Vi tar det från början.
Denize Karabudas pappa Günes Karabuda (1933-2018) var fotograf, journalist, författare och filmare. Mamma Barbro Karabuda (1935-2017) var författare och filmare.
– De träffades i Paris. Pappa från Turkiet, mamma från Sverige. Vi bodde i Paris under några avgörande år i min barndom, vi bodde där för det var ett bra centrum för att resa ut i världen från. Där gick jag i svensk skola. Sedan bodde vi i Chile ett tag. De fortsatte att resa för sina filmer, då hade vi senare Sverige som bas.
Var det självklart för dig att hamna i kulturvärlden?
– Bra fråga… Jag har nog ett väldigt uttrycksbehov och en slags känslighet. Var ska den passa utom i kulturvärlden? När jag var 18 började jag på Calles Flygares teaterskola. Det var nästan en protest, ingen i familjen var intresserad av skådespeleri. Sedan sökte jag scenskolan, kom in och lärde känna Helena Bergström. Vi har varit bästisar sedan 19-20-årsåldern. Hon var två klasser över mig.
Denize gjorde sin scenskolepraktik på Dramaten och då träffade hon sin man, regissören Wilhelm Carlsson, nu 69 år.
– Han var regissör för Molières ”Den girige” på Stora scenen med bland annat Jan-Olof Strandberg. Men att vi blev ihop var en skandal, han var ju gift då 1989. Men det var ju äkta kärlek… nu har vi varit ihop i 33 år.
– När Ingmar Bergman fick höra talas om det, kunde han prata om att ”Wille har fått ihop det med flickan Karabuda”, då blev han glad, han gillade drama (skratt).
”Det var förnedrande”
Det blev ett antal filmer och tv-serier för Denize, men efter en privatteateruppsättning i Stockholm, hon vill inte säga vilken, tycker det är onödigt att peka ut folk, tröttnade hon.
– Jag hade en skitroll, men det var inte därför jag tröttnade. Men det var förnedrande. Inga avtal hölls, det skulle vara roligt, men blev mest pennalism. Det var löskukar och lösnäsor, allt för att få ett skratt, det var som att alla krigade om sista punchlinen. Och folk gjorde det bara för pengarna. Jag testar att börja skriva i stället, tänkte jag.
Efter ett jobb för radioteatern, skrev hon ”Se upp för dårarna”. Det blev regidebut för Helena. Premiär på Göteborg Film Festival 2007. Sedan både publik- och kritikersuccé.
Efter det skrev Denize ”Ambassadören på Portland Place” – som filmmanus.
– Jag fick pengar av Marianne Ahrne som var filmkonsulent då. Men jag hade hybris, ville regissera sjäv, tyckte inte jag hade något att förlora. Manuset hamnade i ”development hell” (ett uttryck för manus som aldrig blir film).
– Men jag hade hela tiden saker att göra. Försörjde mig på att skriva sådant som aldrig gick till produktion. Började jobba med Emma Hamberg, hon behövde ett bollplank till sina böcker. Martina Haag hade rekommenderat mig. Sedan skapade Emma och jag tv-serien ”Sommaren 85”.
Den hade bland annat Lotta Tejle, Emma Broomé, Mats Blomgren, Kajsa Ernst och Elina Sätterman i rollistan och blev en tittarsuccé i SVT för två år sedan.
Blir en uppföljare
Det var Emma Hamberg som föreslog att Denize skulle förvandla historien om ambassadören till en roman i stället.
– Mamma skrev 16 böcker, jag har inte läst någon, jag var så jäkla obstinat, tänkte att när jag blir stor ska jag bara resa i fantasin men aldrig skriva en bok.
– Det där höll länge. Jag var rädd för det, tyckte det var läskigt som fan. Mamma dog 2017, jag blev liksom fri, ingen som tittade över axeln på mig. Nu tycker jag det är bland det roligaste jag gjort, att skriva en bok. Jag är glad att Emma puffade på mig.
Under ett par omgångar fördes det allvarliga samtal om att filmen ändå skulle bli av.
– Första gången tänkte jag på Krister Henriksson och Helen Mirren i rollerna. Hon är tidlös och läcker, någon med erotiskt kapital som är 60+.
– Sedan gick tiden. 2016 kom Peter Possne (producent med mera) ihåg manuset och försökte få igång det igen. Då ville vi ha Michael Nyqvist och Emma Thompson. Han tog till och med kontakt med Thompsons agent. Och ”Micke” läste manuset och tackade ja. Men sedan gick han bort strax efteråt.
Nu berättar Denize att nya samtal har inletts mellan henne och ett produktionsbolag om att göra film av boken. Men i så fall blir det ett nytt filmmanus, baserat på boken, historien har fördjupats sedan det första filmmanuset skrevs.
Och hur som helst lever historien vidare – i ännu en roman.
– Förlaget skrev ett tvåboksavtal med mig. Så det blir en uppföljare. Jag har blivit tjenis med de här personerna. Men nästa bok blir mer ur hennes synvinkel. Och den kommer inte att utspelas i London.
– Det känns både märkligt och häftigt att romandebutera nu. Jag fyllde ju 60 för bara några månader sedan. Jag är en late bloomer.
Denize Karabuda om…
… förebilden Jojo Moyes:
– Hon väjer aldrig för allvaret i sina böcker, men använder humorn för att tackla sin egen melankoli.
… skillnaden mellan att skriva filmmanus och böcker:
– Jättestor. När det gäller film tänker man i bilder och på vad skådespelaren ska göra. Ska det gestaltas sorg… sedan kommer till exempel Stellan Skarsgård in och då är man hemma. I en bok måste man gå in i huvudet på personerna. Det är jätteläskigt och jättekul, det tog ett tag innan jag knäckte koden.
… att hon med sin roman lite grann skriver om historien för Nobelpriset:
– Man kan ju säga att jag har ”robbat” någon på Nobelpriset. Så år 2010, då snodde jag det med min historia från Mario Vargas Llosa.
… förhållandet till Turkiet, omstritt under president Recep Tayyip Erdogans ledning:
– Det frågar folk mig hela tiden. För mig är det ett varmt och generöst land och pappas hemland. Vi är där och träffar släkt och vänner. Vi gifte oss på konsulatet i Istanbul 1992 och köpte en lägenhet i Bodrum för att Wille blev så förtjust i landet.
… att ha världsstjärnan Robyn som bonusbarn:
– Jag tycker mycket om henne och hennes bror. Hon var tio år när jag kom in i hennes liv. Var väldigt stöttande, hon såg att pappa blev glad. Annars hade jag nog inte vågat gå in i den relationen.
… hon gillar Robyns musik:
– Absolut. Jag har snarare svårare för sådan musik som min man jobbar med. Han är operaprofessor nu. Opera och jag fungerar inte ihop. När han satte upp 16 (!) timmar Wagner, tänkte jag: Måste jag se det här? Ja, jag är hans fru – men jag fattar fortfarande inte…
… vilka ”Se upp för dårarna” egentligen handlade om:
– Det handlade om mig och Helena Bergström som polare. Sedan satte vi handlingen på polisskolan i stället för scenskolan. Men det fattade nog ingen att det var så…
(I filmen spelas de av Rakel Wärmländer och Nina Zanjani, numera etablerade stjärnor)