Prisbelönta ”Sabaya” får premiär – efter hårda kritiken
Filmaren Hogir Hirori: Det kändes orättvist
Miranda Sigander/TT
Publicerad 2021-11-18
Dokumentären ”Sabaya” prisades på den prestigefyllda Sundance-festivalen.
Sedan kom smällen för svenske filmaren Hogir Hirori.
– Det blev en stor chock för mig, säger han efter kritiken i The New York Times.
I skydd av mörkret tar sig den lilla delegationen fram bland tälten. ”Var är hon, var är hon”, frågar de sig och söker igenom små utrymmen med stigande stress. Vid det första försöket är det tomt.
Men det finns fortfarande yazidiska tjejer kvar att rädda ur det kaotiska al-Hol-lägret där IS-anhängare lever i tiotusental, fortfarande med kidnappade sexslavar i behåll.
Flera gånger i dokumentären ”Sabaya” döljer det sig en kidnappad flicka under niqaben. Den svensk-kurdiske filmaren Hogir Hirori dokumenterar med sin diskreta kamera hur det Yazidiska hjälpcentret och dess volontärer identifierar försvunna flickor med hjälp av infiltratörer inne i lägret – och sedan, med tillstånd av den syriska demokratiska armen och av kurderna som styr lägret, lyckas föra ut dem och så småningom återföra dem till sina familjer.
”Sabaya”, som de kidnappade sexslavarna kallas, är den tredje filmen av Hogir Hirori som skildrar Syrien-krigets konsekvenser. Han är ursprungligen irakisk kurd och sedan 1999 bosatt i Sverige. Filmen får sin svenska biopremiär den 19 november men har redan prisats i Sundance och på Stockholms filmfestival.
Vad hände med tjejerna?
Under arbetet med ”Flickan som räddade mitt liv” och den internationellt uppmärksammade och Guldbaggenominerade ”The deminer” träffade Hogir Hirori många yazidier vars döttrar, systrar och mammor hade blivit kidnappade av IS.
– Jag har alltid undrat vad som hände med de här tjejerna. När jag gjorde filmen ”The deminer” hade jag en tanke om att göra en film om dem. Min fru kom med idén att vi borde åka ner till Syrien och verkligen följa upp detta men det blev till slut jag som åkte ner ensam på grund av de stora riskerna i filmprojektet.
”Sabaya” är ingen solskenshistoria. Även om kvinnorna i filmen blir räddade så har de åratal av misshandel och sexuella övergrepp bakom sig. En del har fått barn med sina förövare, barn som inte är välkomna tillbaka in i den yazidiska gemenskapen.
Vilka etiska regelverk styr en sådan situation, när man filmar människor i kris även om syftet är det bästa tänkbara?
Frågan blev högaktuell då The New York Times i slutet av september skrev en kritisk artikel om ”Sabaya” och hävdade att flera av de medverkande kvinnorna inte hade förstått att de skulle synas i en film och inte givit sitt samtycke. Exempelvis skulle de bara ha fått kontrakt skrivna på engelska, ett språk de inte förstår.
– Det var en stor chock för mig, för jag visste att det som stod i artikeln inte stämde. Det kändes också orättvist eftersom felaktigheterna har påverkat filmen negativt i USA, säger Hogir Hirori.
Reste till Kurdistan
Fem dagar efter att artikeln publicerats reste han till Irakiska Kurdistan för att träffa kvinnorna och reda ut vad som hänt. Först var han rädd, tänk om kritiken hade vänt det yazidiska samhället emot honom?
Hogir Hirori hävdar att han dock bara möttes av öppna armar. Kvinnorna och deras familjer är, enligt honom, nöjda med filmen och intygade att de har varit införstådda med vad som gällde och att de hade lämnat sitt samtycke.
Han spelade in utsagor från kvinnorna och skickade till The New York Times med förhoppningen att artikeln skulle skrivas om.
Så blev det inte. När TT tar kontakt med The New York Times för en kommentar kring publiceringen meddelar journalisten att tidningen står fast vid den.
I ett uttalande från i oktober från den ansvarige redaktören lyfts frågan om journalistisk etik i en så pass utsatt situation.
”Var de här offren för sexuellt våld i en position att de kunde fatta ett informerat beslut om samtycke?”, frågar sig redaktören Michael E Slackman i uttalandet, som TT har tagit del av.
”De är starka kvinnor”
Hogir Hirori tycker att det är fel att hans film ska bli utmålad som ett ”dåligt exempel”.
– Jag har förstås alltid tänkt på de här frågorna. Och sättet jag arbetar på handlar om att hela tiden informera. Jag tillbringade mycket tid med tjejerna och jag har hela tiden sagt att om de ångrar sig så kan de ta kontakt med mig, säger han och fortsätter:
– Jag vill inte heller bara framställa dem som offer och säga att de är traumatiserade och inte kan bestämma själva. De kan bestämma själva, de är starka kvinnor. Så egentligen, vem är det som bestämmer att man har varit oetisk?
TT: Men några av ansiktena i filmen är blurrade, i efterhand?
– Ja, det gjorde jag efter Sundance, långt före artikeln i The New York Times. Jag har aldrig stängt de dörrarna. Min tanke har varit att sprida de här historierna med deras godkännande. Inte minst för att de som är kvar i fångenskap ska räddas.