Los Angeles skulle må bra av lite mer kärlek

Människor demonstrerar på Los Angeles gator mot rasism och polisvåld efter George Floyds död.

HOLLYWOOD

Vi var i höjd med Mulholland Drive när den första helikoptern började hovra ovanför demonstranterna nere i West Hollywood.

Då stod vi och fascinerades över en Mercedes lackad i psykedeliskt mönster.

Sen mötte vi en övervintrad hippie.

Såna här dagar kan lätt rädda en tillvaro som bara känns mörk och hopplös.

Först var det coronaviruset som ledde till ekonomisk katastrof, psykisk leda och tvångsmässig isolering. Därefter kom George Floyd-demonstranternas efterföljande svans som gör att det kännas som om vi lever i en krigszon.

För att tillfälligt undvika kaoset i veckan tog vi de krokiga vägarna bland mångmiljonvillor och prunkande trädgårdar upp i Hollywood hills.

På toppen blev vi stående vid två bilar med unika mönster. Vi skulle precis ta en bild när ägaren, en man i 60-årsåldern, dök upp. Han kom på cykel, i shorts och bar överkropp, med en dobermann kopplad vid sidan. Han presenterade sig som Nick.

– Jag hade precis fixat bilarna för Burning man, sa han och syftade på den drogliberala festivalen ute i Nevadas öken.

– Men sen ställdes allt in på grund av viruset.

Nick sa att vi kunde sitta på bilarna, stå på dom, göra vad vi ville.

Sen frågade han om vi ville ha en öl.

Klockan var två på dagen.

Nere i West Hollywood steg rök mot skyn.

– Visst, sa vi, allt annat än sugna på att återvända till kaoset.

Tänk om en del av den eran ändå kunde återkomma nu

Det blev rundvisning i huset först, uppfört i tre plan i en ravin som enligt myndigheterna hade varit, ”omöjlig att bygga i”.

 Sen tillbringade vi hela eftermiddagen på taket med vår nyfunne vän där hans Burning man-tält – som egentligen bara var en tunn takduk – skyddade oss mot den heta solen.

Nick, som bar läderkedjor med silversmycken mot den pepparkasbruna, tunna överkroppen, bjöd lika friskt på öl som på anekdoter om sitt tidigare liv i LA:s nattklubbs- och restaurangbransch där han haft Prince som delägare.

I skymningen skildes vi åt och tog vägarna tillbaka nerför kullarna.

På håll såg vi sex helikoptrar. Undan för undan växa sig sirenerna starkare.

Samtidigt tänkte vi på Nick och hans psykedeliskt lackerade bilar, på kärleksfesten i öknen och hur hans beskrivning känts så -68, så flower power, så mycket peace, love and understanding.

Tänk om en del av den eran ändå kunde återkomma nu. Los Angeles – och hela USA, förresten – skulle må bra av lite mer kärlek i atmosfären.