Frågan som gjorde ”The wire” till bästa tv-serien

Clark Johnson, Brandon Young, Michelle Paress, och Tom McCarthy i "The wire".

”Var är Wallace?”

Frågan träffar fortfarande rakt i hjärtat, 20 år efter att tv-serien ”The wire” hade premiär.

Langaren D’Angelo Barksdale tappar det till slut i häktet. Han tittar knarkkungen Stringer Bell i ögonen och frågar:

”Var är Wallace?”

Bell och advokaten Maurice Levy är tysta.

”Var är pojken, String?”

Stringer Bell sänker rösten och säger:

”D’Angelo, håll käften.”

Men D’Angelo har fått nog. Han vet vad som har hänt, han vet att han signerar sin egen dödsdom. Han ville skydda sin unga soldat och springpojke, men det gick inte.

”Var är Wallace? Det är det enda jag vill veta. Var i helvete är Wallace? Ha? String? String? Titta på mig. Titta på mig. Var i helvete är Wallace?

Om det finns en scen där ”The wire” blev ”The wire” så är det den. Där rycktes mattan bort under fötterna. Chocken släpper inte. Wallace satte tonen för resten av de fem säsongerna.

Budskapet till tittarna var tydligt: fäst er inte vid de goda och snälla – det här är Baltimore.

Eller som Dorothy en gång sa i en annan amerikansk klassiker, ”Trollkarlen från Oz”:

”Toto, jag tror inte att vi är i Kansas längre.”

Att skriva om ”The wire” är på ett sätt svårt. Det var en serie som få såg.

”Sopranos” hade fyra gånger så många tittare som ”The wire” när den senare serien var som störst. Under den femte, och sämsta säsongen av ”The wire”, kan den som vill gångra den siffran med tio.

I Sverige gömdes den bort i tv-tablån under namnet ”I narkotikans spår”. Och så var det med det.

Det ”The wire” kunde erbjuda, och som höll serien vid liv, var att ge större frihet åt manusförfattarna än någon annanstans. De behövde inte ta hänsyn till regissörer, skådisar, reklamavbrott och annonsörer. Storyn var allt.

Försök att sälja in samma serie i dag. I stället för att en person, eller några kända ansikten över huvud taget, driver fram handlingen - här är dussintals karaktärer som flyter in och ut och in igen, till synes utan mål eller mening.

Det räckte inte att titta på ett avsnitt. Eller två. Eller tre. Eller tio. Serien krävde nåt annat av tittarna, att hänga med till slutet, att lita på att det var värt att lägga ner timmar på något som varken lovade action eller lyckliga slut.

Vad skaparna, journalisten David Simon och den före detta mordutredaren och läraren Ed Burns, ville göra var något större.

Försökte att beskriva allt som har gått fel med USA

Första säsongen handlade om den amerikanska polisens förlorade krig mot droger. Andra säsongen tog upp fackföreningarnas död. Tredje handlade om hur politiker blev och blir korrumperade. Fjärde om ett misslyckat skolsystem. Den femte om hur massmedia inte längre har resurser, eller viljan, att granska makthavarna på riktigt.

David Simon försökte att beskriva vad som har gått fel med USA, ett imperiums förfall som utgick från dess institutioner. Han tecknade ett grymt porträtt av hur de rika kommer undan och de fattiga går under i en rasistisk struktur som bara bryr sig om pengar.

Staden Baltimore spelade den riktiga huvudrollen. Vad händer med en stad där pengar, eller bristen på pengar, är viktigare än människorna som lever i den, när utrymmet för sociala reformer är borta?

Målet var bland annat att kritisera hemlandets krig mot droger, ”The war on drugs”, som presidenten Richard Nixon startade i början av 70-talet.

Baltimore tappade, enligt tidningen Baltimore Sun, över 100 000 fabriksjobb mellan 1950 och 1995 vilket krattade infarten för drogernas skuggekonomi. I början och mitten av 2000-talet, under den demokratiske guvernören Martin O’Malley, eskalerande kriget mot drogerna. 704 895 personer greps, vilket är fler än som i själva verket bodde i Baltimore. Statistik var viktigare än att lösa grova brott, image var bättre än förändring.

I en annan serie av David Simon som han gjort om sin hemstad, ”We own this city”, förklarar den före detta polisen Brian Grabler situationen:

”The war on drugs” var och är ett krig mot sina egna medborgare där en militariserad polis mest griper fattiga för skitsaker som aldrig når domstolarna.

”The wire” var där när det hände. Serien samplade verkligheten och gjorde det till, i fyra säsonger av fem, bländande fiktion.

Om ingen såg serien när den sändes fick den ett helt annat liv på dvd. Den blev ett fenomen som till och med Barack Obama citerade.

De har inte en antihjälte som är svart och homosexuell

David Simon vägrar mer eller mindre ilsket att kalla sin berättelse för en polis- eller kriminalserie. Men i dag finns det ingen polis- eller knarkserie värd namnet som inte har inspirerats av ”The wire”, från brittiska ”Top boy” till svenska ”Tunna blå linjen”.

När den ryska politiska utmanaren till Vladimir Putin, Alexej Navalnyj, fängslades i år twittrade han ett citat från sin favoritserie ”The wire”:

”You only do two days. That’s the day you go in and the day you come out.”

David Simon har, med ungefär samma personal bakom sig, försökt att återupprepa eller åtminstone fånga ett gram av magin från sin moderserie sedan den slutade 2008.

Sonja Sohn, Wendell Pierce och Dominic West are i en scen i "The wire".

Men oavsett hur bra de är kommer exempelvis inte ”Treme”, ”Show me a hero”, ”The duece” och ”We own this city” i närheten av ”The wire”.

De har inte en lika svart humor och stoppar inte in lika många filmiska scener som bryter av och lättar upp den ”dokumentära” realismen. De kan inte vara lika banbrytande igen genom att presentera en i huvudsak svart ensemble där karaktärerna får vara komplexa och mångsidiga, något som innan dess mest var ett vitt reservat. De har inte en lika älskvärd antihjälte som Omar Little, spelad av Michael K Williams, som är svart och homosexuell utan att det någonsin blev ett handikapp.

De har inte den fjärde säsongen om skoleleverna ”Dukie” Weems, Randy Wagstaff, Namond Brice och Michael Lee, en säsong som träffade minst 48 gånger i solar plexus första gången man såg den.

De har över huvud taget inte samma persongalleri, som får utvecklas i ett ostört och lugnt tempo:

Jimmy McNaulty, Bunk Moreland, Proposition Joe, Lester Freamon, Cedric Daniels, Avon Barksdale, Stringer Bell, Kima Greggs, Marlo Stanfield, Tommy Carcetti, ”Snoop” Pearson, Frank Sobotka, Rhonda Pearlman, The Greek, Bubbles.

De tre skotten förändrade tv-historien

Flera av dem blev superstjärnor senare. Dominic West, i rollen som Jimmy McNaulty, gick vidare och spelade tveksamma figurer i bland annat ”The hour” och ”The affair”. Idris Elba, i rollen som Stringer Bell, är i dag en kandidat för att bli nästa James Bond. Och Michael B Jordan, som spelade Wallace, har bland annat synts som ärkeskurk i filmen ”Black panther”.

Det var författaren George Pelecanos som skrev avsnittet ”Cleaning up”. I sina kriminalromaner som utspelar sig i Washington, D.C, hade han förfinat förmågan att blanda våld och sorg.

I avsnittet får ynglingarna Poot och Bodie ordern av Stringer Bell att mörda sin barndomskamrat. Wallace har tjallat.

Det är en scen som ingen vill se. Där började diskussionen om vilken som är den bästa tv-serien någonsin, en debatt som ”The wire” 20 år senare fortfarande vinner nio gånger av tio.

Wallace står framför en 2Pac-plansch och snyftar.

”Kom igen, vi var vänner. Gör det inte.”

Stå upp som en man, för fan. Pissa inte på dig. Bodie säger en massa skit för att orka döda sin kompis. Han skjuter en gång. Poot tar pistolen och skjuter två.

De tre skotten förändrade tv-historien.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln