En av få röster som man verkligen tror på
Att de bästa sångarna ofta kommer från country och soul beror på att det brukar vara de som har jobbat hårdast.
Nyaste beviset heter Valerie June.
Låten ”Somebody to love” finns i två versioner på Valerie Junes nya album ”Pushin’ against a stone”, och det är andra gången den dyker upp, som dolt spår sist på skivan i en brusig demoversion med bara sång och ukulele, som den verkligen hugger tag och skakar om.
”If you need somebody to love, I’ll be somebody”.
En enkel sång, med få enkla ord, men det är rätt ord, och de levereras av någon som vet vad hon sjunger om, man hör det direkt.
De allra bästa amerikanska sångarna kommer väldigt ofta från soul, blues, country och gospel. Ska man ta sig någon vart i de genrerna måste man inte bara vara sällsynt begåvad utan även turnera året runt, spela på varenda sunkbar som vill ha en. Konkurrensen är stenhård.
Den sortens hängivenhet, den sortens tillvaro, föder inte bara hantverksskicklighet utan givetvis även massor av livserfarenhet.
Lyssna på Emmylou Harris, Bobby ”Blue” Bland, Mavis Staples eller George Jones, de har inte fått de där rösterna gratis.
Detsamma gäller Valerie June. Hon är bara 31 och lärde sig spela gitarr först som 22-åring men hon har spelat sedan dess och är redan en rutinerad artist. Innan ”Pushin’ against a stone”, hennes första ”riktiga” album utgivet av ett skivbolag, gav hon ut tre plattor själv.
Hon bor i Brooklyn men kommer från Humboldt, Tennessee, och det är den amerikanska Södern som format henne. Började sjunga i gospelkör men lyssnade lika mycket på country. Sam Cooke och Dixie Chicks är lika stora influenser i det som hon själv kallar ”organic moonshine roots music”.
Vad det handlar om är traditionell men fantastiskt färgblind Södern-musik, en lika hårdhudad som hudlös röra av soul, blues, folk och country med ett popanslag som ger mig en känsla av att ganska många kommer att vilja höra ”Pushin’ against a stone”. Att June jobbar med folk som Dan Auerbach från The Black Keys och Booker T Jones försämrar knappast förutsättningarna. Troligen inte heller det spektakulära ormbo av dreads som hon har på huvudet.
Men framför allt sjunger Valerie June med en av de där sällsynta rösterna som man verkligen, verkligen tror på.
lyssna på
”WANG DANG DOODLE” (KOKO TAYLOR)
Nånstans mellan den här ...
”I ENVY THE WIND” (LUCINDA WILLIAMS)
... och den här hittar vi Valerie June.