Magnus Ugglas monolog – rolig, fräck och ett bevis för vilken bra estradör han är

Jan-Olov Andersson

helskärm

Johnny the Fucker

Monolog med Magnus Uggla. Manus, dramatisering: Marie Persson Hedenius. Regi, scenografi: Sara Giese. Spelas på Stockholms Stadsteater till och med 4 december. Sedan på Rival 25 januari-15 februari.

Nyckelromanen kom så sent som i augusti.

Redan nu har Magnus Uggla gjort scenshow av ”Johnny the Fucker”. Det är vansinnigt roligt, fräckt iscensatt och visar vilken bra estradör Uggla är.

Det är inte första gången Magnus Uggla berättar om sig själv.

Självbiografin ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen” kom 2018. Denna hösts nyckelroman skildrar hur han 1978 hade en svacka i karriären och lite desperat ställde upp i Melodifestivalen. Det skulle bli ett lyft, men Uggla kom sist med ”Johnny the rocker”.

helskärm

Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Uggla är helt ensam på scenen. Jag avskyr ljudböcker, tycker de förstör upplevelsen av en bok, men hade kanske hoppats på en slags komprimerad Ljudbok Deluxe av boken.

Lite grann är det nästan som en slags fortsättning på den suveräna scenshowen ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder” (2015), där Uggla berättade och spelade musik från sin tidiga karriär. Den slutade efter den tredje genombrottsskivan.

Här fortsätter det efter den fjärde plattan ”Vittring”, som floppade, vilket tvingade fram beslutet att delta i Melodifestivalen.

helskärm

Känslan är i alla fall densamma.

Trots att monologen verkar ha skapats i rekordfart, känns den oerhört genomarbetad. För manus svarar Marie Persson Hedenius, som så skickligt komprimerade Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” till Johan Rheborgs fantastiska monolog. Här finns det vassa skämt om skivbolagschefer, journalister, Melodifestivalskonceptet och artistkollegor.

Regissören Sara Giese, som har satt upp allt från Norén, Strindberg och Kristina Lugn, till Jonas Hassen Khemiri, Liv Strömquist och Maria Sveland, har hittat ett genialiskt sätt att förstärka det Uggla säger och gör med ljus- och framför allt ljudeffekter, ibland även lite musik.

Och vilken skicklig estradör Uggla är. Berättar så alla blir engagerade, prickar in alla de bästa replikerna med perfekt tajming, slår sig ibland ned vid ett elpiano för några sekunders musik, ibland några hela låtar (inklusive någon lite oväntad tolkning) och är hundraprocentig i sin kontakt med publiken; retar oss, stoppar oss om han tycker vi reagerar fel, improviserar, gör över huvud taget allt rätt denna kväll. Inklusive en suverän sista replik.

Han har blivit 67 år, men är fortfarande som en ung retsticka.

Så här roligt har jag inte haft sedan jag såg ”Scalarevyn”.