Den virala topplistan på Spotify innehåller klamydia för öronen
Markus Larsson om Spotifys mörkaste hörn
Viral 50.
Topplistan på Spotify låter lite olyckligt som en venerisk sjukdom.
Och visst innehåller den en hel del som borde klassas som klamydia för öronen.
I veckan såg den svenska virala topplistan ut så här på Spotify:
1. ”Pokemon go song” (Remix God Suede)
2. ”Smoke weed eat pussy” (Ängie)
3. ”Dicks out for Harambe” (Rockie Gold)
4. ”Knullefest i Folkets park” (Raggarkungen)
5. ”Digging for windows” (Zack De La Rocha)
Några frågor på det?
En sak förändras aldrig, oavsett hur vi konsumerar musik. Äktenskapet mellan pöka och rock är ett av popvärldens äldsta äktenskap. Tillsammans är de en ständigt aktuell och nu för tiden också en viral subkultur.
Viral 50 utgår inte från antalet startade strömmar. I så fall skulle sångaren från Rage Against The Machine knappast ligga topp fem. Och de kosmiska indieskäggen i Grandaddy skulle i sin tur aldrig ha haft en chans på elfteplatsen.
Topplistan utgår från en algoritm som mäter både delningar från Spotify och strömmar. Det ger en bild av vilka låtar publiken gärna både lyssnar på och sprider. Kanske under radarn.
Den svenska låtskrivaren och artisten Ängie har jag inga större problem med. Hon låter som att en uttråkad och påstruken Lana Del Rey som håller på att somna över ett hiphopbeat. Ängie har uppenbarligen koll på vilka signalord i en låttitel som bäst fiskar klick.
Det är plats fyra som gör mig bekymrad. Raggarkungen. En dansbandslåt om att dra till Folkets park i Skara och leta efter ”en tös att släpa hem”. Texten fortsätter: ”Ett litet skott i råttan är just vad de vill ha". På västgötska, förstås.
Ett p-piller för män i all ära. Men efter Raggarkungens ”knullefest” undrar jag om inte behovet av ett preventivmedel för öronen är mer akut. Hörselgångarna riskerar varje dag att smittas av farliga och obehagliga virus.
Säga vad man vill om Eddie Meduza, men han hade åtminstone komisk tajming. Han visste till exempel exakt var han skulle placera ordet ”bagg” i ”Det kliar på kuken” för att nå maximal effekt.
På min tid, strax efter att dinosaurierna bytte ut sina gamla trattgrammofoner, spreds de snuskigaste låtarna på kassett. Men eftersom dessa, ehm, ”fräcka fredag”-låtar numera är tillgängliga för alla på Spotify måste jag skriva något som jag aldrig trodde skulle stå i Aftonbladet:
Det krävs räfst och undervisning om den ekivoka rocken.
Kjell Höglund, Johnny Bode, Jerry Williams ”I can jive”, Nisse Hellbergs ”Nu smet katten in till grannen igen” och den ojämförlige Slick Rick bör kanske nämnas, men guldåldern var tidig och primitiv amerikansk r'n'b. Den mer konservativa tidsandan på 50- och 60-talet gjorde att artisterna var tvungna att vara mer uppfinningsrika. De fick linda in sitt knubbidoo i minst sagt dubbeltydiga omskrivningar för att över huvud taget ha en chans att få uppträda utan att gripas av polisen.
Bessie Smiths ”I want a little sugar in my bowl”, Dorothy Ellis ”Drill, daddy, drill” och ”Ring-a-ding-doo” med Esther Phillips gör stekta gröna tomater av Raggarkungen. Eller den mycket svårslagna ”Keep on churnin' (till the butter comes)” med Wynonie Harris.
Wynonie är definitivt genrens Michael Phelps. Och det bästa av allt är att musiken, som ofta utgår från ett stånkande saxkalas, är lika kul som låttitlarna.
Men mästarbältet tillhör de tecknade figurerna i ”South Park”. Den fantastiska ”The most offensive song ever” från albumet ”Mr Hankey's Christmas classics” går inte att citera här. Men missa inte ”Jacking it in San Diego” heller.
Den sistnämnda, frikyrkliga och barbershop-glada stänkaren tonsätter ett avsnitt där Stan Marsh står vid ett gathörn i San Diego och —”smackity-jacking-it-jack” — ägnar sig åt ”entusiastisk självhjälp”.
Vad annars?
Börja där i stället för på Viral 50 på Spotify.
Ett tips för ett bättre och roligare liv.