Äntligen skräck som tar skruv i biofåtöljen
En kompis i England hör av sig som hastigast på Facebook.
– Jag håller på att skita på mig.
Det tar en bra stund innan jag minns att det var ju den kvällen han skulle se ”The conjuring” på bio.
Efter att redan ha kammat in hundratals miljoner dollar kommer så skräckfenomenet ”The conjuring” till Sverige. Det är från början lätt att sätta armarna i kors och inta en skeptisk hållning. Spöken. Demoner. En familj som just flyttat in i ett gammalt hus som borde ha bränts ner till grunden i stället för att lanseras som ett ”renoveringsobjekt med sjötomt”.
Ja, vi har sett det förr, och det är ingen slump att den här filmen har sina drag av ”Poltergeist”. Det hade även regissörens förra film, ”Insidious”. För James Wan är inte dockor leksaker utan en portal till helvetet.
Jag älskar att snyfta på bio. Jag älskar att bli skrämd på bio. Någon gång skulle jag vilja bli så rädd att jag lipar. Det vore något.
Skräck är en konstform som få behärskar. En av dem som inte begriper sig på den, till exempel, är actionfläskregissören Michael Bay. Han har det senaste decenniet producerat flera fantasilösa nyinspelningar av skräckklassiker som ”Huset som Gud glömde”, ”Terror på Elm Street” och ”Motorsågsmassakern”. Varje gång har jag suckat åt slaktandet och stilla bett om att Bay ska hålla sig till sina robotar. Men inte ens det klarar han ju särskilt väl.
Räddning har kommit i form av James Wan som slog igenom med ”Saw” och sedan förfärades av att det började massproduceras uppföljare som alla bara handlade om tortyr.
Skräck? Tja. Men mer kladdigt än spännande.
När han sedan gjorde ”Insidious” och ”The conjuring” blev det tack och lov en återgång till gnisslande dörrar, snabba skuggor och en kontaktsökande andevärld.
När jag såg filmen häromdagen blev det en påminnelse om ljuvliga skräckupplevelser från förr. Som när jag gick hem i mörkret efter att ha sett ”The Blair witch project” på bio och kunde praktiskt taget känna häxans blickar från skogspartiet jag passerade. Hon måste ha varit där för hon låg inte under min säng. Jag kollade.
”The conjuring” tog skruv i biofåtöljen. Jag började inbilla mig saker. Kände en liten knuff i ryggen ... men insåg att det sitter ju ingen bakom mig. Under en av skrämselchockerna hörde jag ett förfärat flämt och insåg att ljudet kommit ur min strupe.
Fysiska reaktioner till en film. Så ska det vara. Och du slipper ha 3D-glasögon på dig för det.
”The conjuring” recenseras av Karolina Fjellborg i dag.