Per Gessle: ”Jag gråter ofta”

Artisten om Marie Fredriksson, nya skivan och familjen

Jan-Olov Andersson

Han har sålt 80 miljoner skivor.

Men tro inte att Per Gessle, 58, har blivit blasé för det.

När vi träffas för att prata om allt från nya skivan, kärleken till hustrun, papparollen och saknaden efter de som har gått bort, såväl artister som de i hans familj, avslöjar han vad som gör honom extra glad i mötet med sina fans:

– När folk säger att de har sjungit mina låtar på bröllop eller födelsedagar och säger att den handlar om dem, det är det häftigaste som finns som textförfattare. Då har man lyckats, säger han.

Det är ovanligt kul att intervjua Per Gessle.
Han är bara några år yngre, så vi har liksom åldrats parallellt.
Växt upp med samma musik. Gyllene Tider fick sitt genombrott strax efter att jag hade börjat som popskribent på Aftonbladet.

Nu i dagarna släpper han ”En vacker natt”. Bland det bästa han har gjort. En skiva inspelad i countryns mekka Nashville och som doftar av countryvemod både i musik och texter.

– Jag ville skriva textbaserad musik, med min röst och akustiska gitarrer. Det skulle inte vara direkt pop, utan eftertänksamt vacker musik. Sentimentalt, men inte snyftigt. Det gick ganska lätt att skriva och jag märkte också att det blev ganska mer privat än det jag skrivit tidigare.

– Countrysentimentaliteten, den kom inte förrän jag kom till Nashville och träffade rätt med musikerna, framför allt Dan Dugmore och Stuart Duncan, som spelar pedal steel och fiol. Då kände jag: Shit, vi behöver inte stråkar, gitarrslingor eller piano. Det var något som skapades in the moment.

Släppt duett med Winnerbäck

Även om första låten som har släppts, ”Småstadsprat”, en duett med Lars Winnerbäck, har spelats flitigt på radio, är inte Per säker på hur publiken kommer att ta emot plattan. Han menar att det inte finns någon ”radiobomb” på den. Att några kan uppfatta musiken som för långsam och fiolen som för gnällig.
- Det som är fantastiskt fascinerande med mitt arbete, är att du kan aldrig förutspå hur det ska gå. Det kanske inte är en platta för alla, i Spotify-tider när någon bara lyssnar 24 sekunder på en låt. Det här är i en annan tradition. Det kanske har tagit 58 år att mitt liv att komma till en punkt där jag vågar göra det.
Faktum är att det blev så många lyckade inspelningar i Nashville, att det även kommer en andra platta, ”En vacker dag”, som släpps 1 september.
Och 6 juli startar en turné i Helsingborg med namnet En vacker kväll.

Hur ska du förena detta countryvemod med alla dina tidigare hits?

– Ja, alltså, min ursprungsidé var att göra någon slags axplock ur hela min låtskrivarkarriär. Roxette-, solo- och Gyllene Tider-låtar. Jag känner att med det här bandet jag har fått ihop, vi har en pedal steel- och en fiolspelare, har jag möjlighet att förändra även de andra låtarna lite grann. Men riktigt hur, det har jag inte kommit fram till än.

Skivorna i Nashville kom till efter det att Marie Fredriksson av hälsoskäl inte längre orkade turnera med Roxette. Planerade spelningar fick ställas in.

– Vi har turnerat lite på lånad tid. Hela det sista året gjordes på Maries premisser. Nu när det blev så här, förstår och respekterar jag henne till 100 000 procent. Det kändes skönt att hon själv fattade beslutet, hon fick bestämma om det var on eller off.

Har ni mycket kontakt efter det?

– Vi pratar emellanåt, inte varje dag, vi käkade middag för någon vecka sedan. Hon mår bra av att slippa stressen och pressen. Det var nog avgörande. Att ha 10 000 som står och väntar i publiken, hon mår jävligt bra av att slippa leverera på det sättet.

”Vad gör jag nu?”

När Roxette tog slut, satt plötsligt Per Gessle med tankarna Oj, vad gör jag nu?

Jag trodde du hade hundratals låtar färdiga på lager…?

– Nej, de enda jag har som är liggandes är några få som har blivit över vid inspelningar. Annars skriver jag inte förrän jag vet att jag ska göra en skiva.
Per Gessle berättar lite om sin låtskrivarprocess.

– En del av mig har alltid antennerna ute. Det kan vara något en taxichaufför säger, något jag hört på tv, sett på bio. Går jag i en klädbutik i London och hör ett groove jag gillar, spelar jag in det på min iPhone.

Vad gör du av allt detta?

– Man kan säga att jag har ett idéarkiv. Titlar, strofer, ord jag tycker kan vara spännande, som kan öppna dörrar. Ofta när jag är i en skrivarfas, om jag hugger i sten i andra versen, kan jag gå in i arkivet och se om jag hittar något som passar.
Han berättar om hur mycket han använder sig av symbolord i texterna.

– Om du går tillbaka i mina svenska texter, är det mycket hav och sommar. Jag försöker aldrig visa vägen, säga hur saker och ting är, jag försöker låta folk själv bilda en uppfattning. Då måste du använda symbolik. Som Tussilago, vid den väg jag går (från ”Småstadsprat”). Det betyder att allting går vidare, du får en ny chans.

– När folk säger att de har sjungit mina låtar på bröllop eller födelsedagar och säger att den handlar om dem, om sin kille, om sina syskon, att de har tolkat den så, det är det häftigaste som finns som textförfattare. Då har man lyckats.
– Många av de texter som betytt mycket för mig, av Paul Simon, Leonard Cohen och Bob Dylan, upplever jag som att de handlar om mig.

– Jag tror det var Mauro Scocco som sa att det är inte ofta man går och tittar på en skulptur och börjar gråta. Men identifikationen, det är så fantastiskt häftigt med musik.

Gråter du själv ofta?

— Jag är en riktig snyftare när det gäller filmer, i de mest löjliga sammanhang. Jag tycker det är supersentimentalt när man till exempel skildrar orättvisar på film. Jag gråter mycket oftare än min fru. Hon tycker det är jätteroligt. Vi män är ju uppfostrade att försöka dölja det också.

Flera rockikoner har gått bort senaste tiden. Några som berört dig extra mycket?

– Ja, det är så klart David Bowie och Leonard Cohen. Bowie var en chock, dagen efter min födelsedag, vi var på semester. Cohen var ju gammal, jag har försökt se honom så ofta jag kan de senaste åren. Hans känsla har präglat min platta ganska mycket. Tjejkörerna som ger änglakänsla, så har jag ibland använt Helena Josefssons röst, redan på ”Mazarin”-plattan.

Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars, då?

– Jag skrev en del låtar till dem. Jag kan inte säga att jag kände honom speciellt väl. Men han kändes alltid ung.

– Sven-Ingvars var ett fantastiskt band. 1960-talshitsen svänger något kopiöst. Lyssna på ”Börja om från början”. Yppersta elit! Men som ung gillade man ju inte att de hade ett löjligt namn och för kort hår. Då ville man se ut som Beatles på ”Rubber soul”-omslaget.

Bodde fortfarande hemma

Per Gessle bodde fortfarande hemma när Gyllene Tider blev landets populäraste band.

Hans sju år äldre bror Bengt och 14 år äldre syster Gunilla hade flyttat hemifrån. Pappa Kurt, som drev eget företag som rörmokare, gick bort redan när Per var 19 år. Så när han plötsligt blev världsberömd i hela Sverige, var det han och mamman som drabbades.

Förstod hon sig på den märkliga resa du har gjort?

– Både ja och nej. Jag bodde ju hemma ganska länge, det var så hemskt hysteriskt kring Gyllene Tider. Alla som ringde på dörren, den enorma mängden post, allt som stals, från nummerskyltar på bilen till tvätten på tork.

– Men Roxette-grejen… hon tyckte det var fantastiskt och blev ju påmind om framfången av människor i sin närhet, men… hon förstod nog lagom mycket. Hon var knappt utanför Sverige, hon var i Frankrike en gång. När jag visade bilder och filmer sa hon oroligt: Oj oj oj, hoppas ni aktar er.

Under de senaste åren har alla tre gått bort. Bengt våren 2014, mamma Elisabeth för tre och ett halvt år sedan, systern i höstas, i cancer.

– Jag har inte gått in i någon depression, men när anhöriga försvinner får man andra värderingar. Om det har påverkat hur min nya platta blev, så är det väl på det sättet att jag har blivit påverkad av att ha förlorat dem.

Gamla foton av Gunilla och Elisabeth pryder nu varsitt omslag av årets två skivor han släpper.

Per menar att en hel del av de texter han skrivit nu, har det krävts ett helt liv att mogna för att kunna skriva.

– För några år sedan körde jag ibland förbi huset där jag växte upp, nu gör jag inte det längre, de har ändrat så mycket så man knappt känner igen det.

– Det är märkligt att man vill göra det, men det är också mänskligt. När tiden går får man en rastlösthet, man vill tillhöra någonting, man inbillar sig att det var på ett visst sätt, så ser det helt annorlunda ut. Det blir som låten ”34:an” med Per Myrberg.

Nu är familjen hustrun Åsa, de har varit ihop sedan Per var 25, och sonen Gabriel, 19.

Varför blev det barn så sent?

– Mitt liv blev så himla mycket karriär. Och Åsa var så involverad i den. Skötte resor och sådant. Vi prioriterade jobbet. Marie satte trenden när hon blev gravid. Hon fick två barn, då passade vi också på. Roxette tog fyra års barnpaus.

Hur har du varit som pappa?

– Det ska du inte fråga mig, men jag tycker jag har en jättebra relation med Gabriel. Hans uppväxt är ganska speciell. Det har varit mycket resande, ibland har han haft lärare med sig på våra turnéer. Jag tycker han har blivit en väldigt easy going normal kille. Det har han säkert fått från oss. Vi är ganska vanliga människor, även om det inte verkar så i media.

Hur har ni lyckas hålla kärleken vid liv så länge?

– Det har nog gått bara för att vi är ganska lika men ändå olika. Vi passar bra ihop. Jag kan inte se mitt liv utan henne. Vi har aldrig haft några tunga schismer, även om vi ibland tycker olika.

Om vad?
– Småsaker. Valet av skor eller något sådant… (skratt)