Rachel Mohlin fyller 50 år: ”Så tacksam för att jag får vara frisk och hänga med”

Publicerad 2023-05-29

Rampfebern har bara blivit värre.

Skådespelaren och imitatören Rachel Mohlin, som fyller 50 år i dag, beskriver den som kronisk.

– Det är en vidrig skam som sätter sig och varje gång ska man försöka vinna över den.

Skådespelaren och imitatören Rachel Mohlin slog igenom i slutet av 1990-talet när hon hade en stor roll i långköraren ”Vänner och fiender”. Hon har också medverkat i en rad tv-serier och filmer, men är kanske mest känd för sina imitationer i ”Public service” i P1.

Idag fyller Rachel Mohlin 50 år vilket ska firas med jordgubbstårta. Jubilaren förklarar att hon omfamnar åldern med glädje.

– Jag älskar att fylla år. Det är fantastiskt att få vara med om livet och det är helt underbart att jag tog mig ända hit. Jag förlorade min mamma när hon var 53 år och det är ju alldeles för ungt. Därför är jag så tacksam för att jag får vara frisk och hänga med.

Rachel Mohlin på Guldbaggegalan i år.

”Svag för att imitera Magdalena Andersson”

Förutom det återkommande uppdraget med ”Public service” är det just nu stort fokus på skrivandet. För två år sedan romandebuterade Rachel Mohlin med ”Dungen” och nu arbetar hon med uppföljaren.

– Det gav verkligen mersmak. Jag älskar skrivlivet, det är både fritt och uppslukande. För fem år sedan började jag med min debutroman och jag skrev när jag hade möjlighet. Det känns otroligt och jag är så stolt att jag genomförde det.

Rachel Mohlin är som sagt en populär imitatör och genom åren har hon imiterat en rad personer – och det finns faktiskt en favorit.

– Jag är väldigt svag för att imitera Magdalena Andersson med hennes knarriga röst. Jag tycker verkligen om Magdalena och återkommer gärna till henne.

Rachel Mohlin.

”Svår rampfeber”

Flera skådespelare vittnar om en svår scenskräck trots gedigen erfarenhet och Rachel Mohlin är inte sen att hålla med.

– Jag har svår rampfeber och det blir inte bättre utan snarare kroniskt. Med tiden har jag lärt mig att känna igen det, men det är fortfarande hemskt. Det är en vidrig skam som sätter sig och varje gång ska man försöka vinna över den.

– Förra året var jag exempelvis med i ”Den stora blåsarfesten” och sjöng med en hel symfoniorkester i ryggen. Det hade jag aldrig gjort förut och att jag tog mig förbi den rädslan var helt underbart.

Följ ämnen i artikeln