Alla älskar Stellan – Sveriges största skådespelare fyller 70 år
Uppdaterad 2021-06-14 | Publicerad 2021-06-13
Under söndagen 13 juni fyller vår internationellt mest framgångsrika skådespelare 70 år.
Stellan Skarsgård är inte mycket för att uppmärksamma födelsedagen. Någon intervju vill han inte ställa upp på.
– Rafsa ihop något om mina filmer i stället, hälsar han.
Antalet film- och tv-roller börjar närma sig 150. Linda Hambäcks animerade barnfilm ”Apstjärnan”, en storsatsning där Stellan Skarsgård gör rösten till en elak kommunalpamp, hade biopremiär i dag.
Denis Villeneuves sci fi-film ”Dune”, med en rollista stjärnspäckad som få Hollywoodfilmer, ryktas få världspremiär på Venedigfestivalen i september. Där gör Stellan också en bad guy-roll.
Månader i karantän
Hur han ska fira födelsedagen visste han inte riktigt när vi pratades vid förra veckan. Inspelningen av Star Wars-serien ”Andor” i London har dragit ut på tiden. Den ska vara klar 9 juli, men det ändras hela tiden. Varje gång Stellan har haft så många dagar ledigt att han har kunnat återvända hem till Sverige, har det inneburit fem, sex dagar i karantän vid återkomsten till London.
– Det har inte gått någon nöd på mig. Det finns room service . Men det är isolerat och tråkigt. Jag får inte gå ut och de får inte ens komma in och städa rummet. Jag har aldrig varit ifrån familjen så mycket som nu under coronan och säkert spenderat ett par månader i karantän.
Återstår att se om det blir födelsedagsfirande i London eller på sommarstället i Stockholms skärgård.
Att Stellan trivs hemma med familjen är ingen hemlighet. Att stå och vara lite kung vid spisen och laga mat till hela sin stora familj.
Jag har gjort som Stellan sa. ”Rafsat ihop” lite, fast mer om möten än om filmerna i sig, kanske. De talar för sig själva.
Mitt första möte ägde lite oväntat rum i hans dåvarande lägenhet på Högbergsgatan i Stockholm. Strax efter nyår 1982. Dåvarande hustrun My och de små sönerna Alexander och Gustaf var någon annanstans.
Nervös inför premiären
Jag hade förstås sett Stellan när han som tonåring var med i ”Bombi Bitt och jag” 14 år tidigare. Men i Hans Alfredson-filmen ”Den enfaldige mördaren” gjorde han sin första vuxna huvudroll i en prestigefilm. En nattsvart saga. Över- eller underspel som den harmynte och hunsade drängen Sven, som pratade så man knappt hörde vad han sa, skulle kunna stjälpa filmen. Stellan var nervös. Ville prata under ett par glas rödvin. En lördagskväll!
45 minuters intervju blev snart till flera timmars pimplande och prat om livet. Början på en vänskap som varar än i dag. Vi har aldrig umgåtts privat, men setts genom jobbet och på filmfestivaler.
Och Stellan behövde inte oroa sig. Lysande recensioner. Publiksuccé. Filmen blev en svensk klassiker. I februari vann han skådespelarpriset på filmfestivalen i Berlin.
Fem år senare. Intervju för ”Hip hip hurra!” (1987). Stellan vill ses på Djurgården och hämtar mig i sin bil. Frågar vad jag tycker om filmen. Har fortfarande lite dåligt samvete för att jag inte kan ljuga för folk jag gillar och sa att Kjell Gredes filmer aldrig riktigt varit min grej. Eller något sådant. Stellan såg besviken ut. När vi körde förbi Dramaten, sa han:
– Vet du att de tänker döpa om teatern till Kungliga Dramatiska Teatern? Kungliga! Då säger jag upp mig.
Det gjorde han också, året efter, efter ett 15-tal år.
Året efter. Stellan har en liten roll i Milan Kundera-filmatiseringen ”Varats olidliga lätthet” (1988). Lika tystlåten som han gärna är innan han gjort en roll, lika solklart kan han i efterhand analysera vem han spelar, varför och så vidare. I det här fallet var det inte så komplicerat:
– Jag åkte till Prag och låtsades knulla med Juliette Binoche i några timmar.
Guillou lämnade studion
Samma år. Jag jobbar med tv-programmet ”Svepet” i SVT. Jan Guillou och Stellan gästar direktsändningen för att göra pr för första Hamilton-filmen där Stellan spelar titelrollen. Medan Stellan tänder en cigarett, blir Guillou och programledaren John Chrispinsson allt mer osams. Till sist lämnar Guillou plötsligt studion i protest.
– Du var inte särskilt snäll, säger Stellan till John. Båda ser lättade ut när ett band börjar spela och intervjun därmed avbryts.
1998. Stellan, jag och kollegan Gunnar Rehlin äter lunch i Paris. Stellan har en ledig dag från inspelningen av actionfilmen ”Ronin”. Vi frågar förstås om hur det är att jobba med Robert De Niro. ”Inga problem”, säger Stellan. Det tycks mer vara De Niro som har svårt att förstå att Stellan då och då har familjen (fru och då sex barn) med sig. Samtidigt som De Niro har sitt Hollywood-entourage med sig.
Kanske skillnaden att jobba för Hollywood och att bli uppslukad av Drömfabriken…
Något år i ungefär samma veva. Stellan, My och jag flyger Stockholm-Köpenhamn-Berlin där han ska dela ut pris på European Film Awards, europeiska filmbranschens försök att efterlikna Oscarsgalan.
von Trier gör skandal
Det är strax före jul. På Arlanda går tanter omkring och bjuder på (alkoholfri) glögg och pepparkakor. På Kastrup går fotomodelliknande tjejer omkring i röd vidöppen juldräkt och spetsunderkläder och bjuder på Gammeldansk.
Vi konstaterar att där har vi kanske skillnaden mellan det svenska och det danska kynnet.
Det är kanske ingen tillfällighet att Stellan har blivit bästis med både geniförklarade och skandalomsusade danske regissören Lars von Trier och varit med i nästan allt han har gjort.
År 2011 sitter Stellan, von Trier och Kirsten Dunst vid podiet på presskonferensen i Cannes. Någon timme innan slutade pressvisningen av ”Melancholia”. Alla är upprymda och glada. Då trasslar von Trier in sig i en diskussion om fäder, nazism och judar. Han pratar plötsligt usel engelska. Allt blir bara värre och värre. Dunst ser ut att vilja försvinna. Stellan tittar på med både road och oroad blick. Skandalen är ett faktum.
Vid midnatt sms:ar han mig och Gunnar Rehlin. Kom och ta en öl i Hotel Majestics bar. Där sitter han med Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg.
– Umgås du med journalister? frågar Kirsten Dunst förvånat.
En kvart senare pratar hon fritt som om vi alltid känt varanda. Och slutet gott, allting gott, för hennes del. von Trier blev visserligen bannlyst från festivalen, men hon vann skådespelarpriset. von Trier blev förlåten av Cannes och åter inbjuden med ”The house that Jack built” för tre år sedan. Då gjorde själva filmen i sig, där regissören trängde in i en seriemördares psyke, skandal…
Begåvad – och trevlig
Men man behöver inte ha känt Stellan Skarsgård i snart 40 år för att tycka om honom. För värmen, empatin, humorn, frispråkigheten, det alltid goda humöret, förutom allt bra han gör framför kameran, förstås. Det är ju grundbulten.
Även utländska stjärnor och regissörer älskar honom. För begåvningen och för att han också höjer temperaturen och stämningen på en inspelningsplats, har flera berättat.
Samma sak med utländska journalister. Ett möte med Stellan tycker de inte bara är trevligt och roligt, det resulterar ofta också i bra citat.
Som efter världspremiären av Lars von Triers ”Breaking the waves” i Cannes 1996.
– Det är konstigt att se sin kuk uppblåst till sådant format. (Filmduken i Salle de Lumiére är en av världens största)
Eller efter att ha trängts i en garderob med Salma Hayek under inspelningen av Mike Figgis ”Timecode” för drygt tjugo år sedan:
– Det var trevligt. Och jag kan garantera att hon inte varit i närheten av en plastikkirurg.
Gaget: 100 euro
Filmfestivalen i Venedig 2019. Mingelparty i Hotel Quattro Fontanes trädgård för tjeckiska ”The painted bird”, efter Jerzy Kosinskis nattsvarta roman om andra världskriget. 2.45 timmars svartvitt elände. Men makalöst bra. Stellan träffade regissören Václav Marhoul för över tio år sedan och lovade vara med i en liten roll om han någon gång fick ihop pengar till filmen.
Innan Stellan, hustrun Megan och vi andra fortsätter till festen för Roy Anderssons ”Om det oändliga” några hundra meter bort, blir jag stoppad av Marhoul som med gråten i halsen säger:
– Gud, vad ni svenskar måste vara stolta över Stellan. Han hött inte bara sitt löfte, han tog bara 100 euro i gage för rollen. Och vägrade ta emot pengar för flygbiljetterna hit.
Vet inte varför, det enda jag aldrig pratat med Stellan om är musik. Inte som med Rolf Lassgård. Men när jag pratar med Eldkvarn-basisten Tony Thorén på Harvest Home, vår gemensamma stamkrog, berättar han hur Stellan en gång kom fram efter en spelning med dem.
– Han var lite glad i hatten. Kramade om mig och började dansa. Till sist föll vi ihop på marken. Kändes som att om att Sveriges bästa skådis dansar omkull en, så har man gjort en bra spelning.
Det är nog många som höjer ett glas för Stellan Skarsgård på på hans födelsedag…
