Hur det känns att bli driftkucku i SVT:s populäraste program

Jan-Olov Andersson dök upp i kvällens ”Bäst i test” i SVT.

Sveriges just nu populäraste tv-program, SVT:s ”Bäst i test”, närmar sig två miljoner tittare.

I fredagskvällens avsnitt blev jag något av en driftkucku.

Här är historien om varför det blev så. Om hur det gick till bakom kulisserna. Och om varför jag nu har en livs levande get på balkongen.

När SVT sänder Melodifestivalen och TV4:s chefer vet att i stort sett ingen tittar på deras kanal, visar de gamla repriser.
Samma sak fast tvärtom när TV4 sänder ”Let's dance”. När jag intervjuade David Sundin inför att han skulle leda Melodifestivalen i våras, sa han:

– Jag tror inte någon på SVT hade några förväntningar. Men något måste ju gå samtidigt som ”Let's dance”. Vi gjorde bara fyra avsnitt. Det gjordes ett annat program också. Det var väl en slags tävling om vilket som togs emot bäst. Vi vann och fick göra en säsong till. I och med säsong tre small det till och vi märkte att folk verkligen älskade programmet.

I ”Bäst i test”, baserat på brittiska förlagan ”Taskmaster”, tävlar kändisar i lite knasiga lekar. Sundin är bisittare och Babben Larsson domare. Och det har gått hem hos alla generationer. Ett familjeprogram i ordets bästa bemärkelse. Tittarsiffrorna har sakta men säkert börjat närma sig de för ”Let's dance”.

Fast få tv-kritiker har varit positiva. Själv skrev jag ”tramsig panelunderhållning” en gång. ”Skränig kändisunderhållning” en annan. När det nominerades till Kristallengalan i kategorin Årets bästa program i fjol, tog jag i ordentligt och skrev:

Skulle högljudda tramset ”Bäst i test” vinna, vete fan om det är värt att ha en tv längre.

”Bäst i test” vann.

Hycklare som jag ibland är, står tv:n kvar i vardagsrummet.

I höstas ringde programmets producent Svante Kettner. En veteran inom svensk underhållnings-tv. Han undrade om jag ville vara med i programmet som en slags utmaning för de tävlande:

Kan vi muntra upp den sure tv-kritikern Jan-Olov Andersson?

Han försäkrade att även om jag skulle bli något av en driftkucku, skulle det ske med hjärta och glimten i ögat.

I en blandning av dumhet, fåfänga och att man ska våga stå upp för att man har skrivit skit om något, tackade jag ja.

Jan Olov-Andersson och David Sundin.

Hösten 2019. Under två förmiddagar åker jag till t-bana Universitetet och promenerar några minuter till det hus där man spelar in många av de udda utmaningar som säsongens fasta panelmedlemmar tävlar i. Man smyger in mig i huset, för att de båda lagen – Kristina ”Keyyo” Petrushina/Kristoffer Appelquist och Carin da Silva/Anders ”Ankan” Johansson – inte ska veta vem de ska möta förrän kamerorna startar.

Själv tänker jag mest hur pinsamt det blir om deras tankar är Vad är det där för gubbe?

Om ni såg fredagens program, vet ni exakt hur crazy inslagen kan vara.

Tävlande som samlar ballonger i en trädgård utan att en person (David Sundin) som går in och ut ur ett hus med sex sekunders mellanrum ska upptäcka dem. Eller som ska bygga ett så högt hus som möjligt av A4-papper. Eller som ska klä om och förändra sitt utseende under en hissfärd på 20 sekunder.

Imponerande hur David Sundin kan hålla en så neutral min när han står där med sitt stoppur och klockar av dem.

”Ankan” och Carin tar med Jan-Olov Andersson på en färd i en golfbil.

Några månader senare, strax före jul, återförenas alla för inspelningen av huvudprogrammet i en studio i SVT-huset, inför en stor publik.

Då tävlas det i att kasta stekpannor.

Låter ju inte klokt. Det är det inte heller. Men jag blir åter imponerad av hur mycket arbete det ligger bakom allting. Hur de trots allt sysslar med genomtänkt trams. Och hur tålmodig men ändå nästan övertänd publiken i studion är, trots diverse avbrott.

Det känns kanske inte att publiken blir så där jätteentusiastisk just när Babben Larsson presenterar mig, inför min entré. Samma publik ska någon timme senare vara med om ännu en inspelning, med Henrik Dorsin som gäst. Han är lite hetare än jag.

Men studiopubliken skrattar ändå hyfsat mycket åt inslagen där de tävlande försöker muntra upp mig.

”Ankan” och Carin tar mig med på en färd i en golfbil, där vi dricker champagne, äter och lyssnar på Eldkvarn. Verklighetens folk, som vi under inspelningen kör förbi i det närliggande området, med kamerateam hack i häl, tror väl snarast att de ser i syne.

Appelquist försöker muntra upp mig genom att göra en kortversion av musikalen ”Spelman på taket”. Hur tänkte han där?
När ”Keyyo” vräker ur sig att jag ska få en get, har hon förstås ingen aning om att Svante Kettner en månad efter vår inspelning av det inslaget, ska kalla in mig för att spela in mig ihop med en riktig get.

I själva programmet ser man geten trilskas med mig i nio sekunder. Studiopubliken skrattar gott. Så det var väl värt den hela förmiddag det tog att spela in scenen.

Fast då jag får avgöra vem som vinner, blir det motståndarna. ”Ankan” är ju, som jag, öschöte guschelöv och jag är lättad att flerfaldiga ”Let's dance”-dansösen Carin aldrig fick för sig att muntra upp mig genom att ta en svängom med henne. Då hade jag blivit utskrattad på riktigt.

Carin vinner panelens inbördes tävlan och får en signerad tavla av mig och geten. Undrar i vilken garderob hon ställt den.
Jag är nöjd att min replik där jag hånar Babbens dialekt inte klipps bort.

Programmet är trams, fast proffsigt gjort.

Getrackar'n har stått på min balkong och tuggat i sig hö sedan inspelningen. Nu har den haft sina sekunder i rampljuset. Nu säljer jag den på Blocket…