Kul ”Hotelliggaren” i Helsingborg

Jens Peterson

HELSINGBORG. ”Hotelliggaren” är farsen som uppfyller alla fördomar om privatteatrar. Sex. Otrohet. Missförstånd. Spring i dörrar? Oj, oj, oj, vad det springs. Dörrarna slår rytmiskt i den bistra vinden från Öresund.

”Hotelligaren” är dessutom rolig. Och fungerar utmärkt utomhus tack vare en akrobatisk Ola Forssmed och en komiskt allvarsam Eva Rydberg.

En stöddig brittisk politiker har planerat en eftermiddag på hotell med en älskarinna. Politikerns fru ska gå på musikal och älskarinnans make ska vara på skidresa. Politikerns stackars sekreterare får sköta allt det praktiska.
Det är han som är huvudrollen.
På svenska scener har sekreteraren spelats fenomenalt underhållande av Gösta Ekman på 1980-talet och Robert Gustafsson på 1990-talet. Ola Forssmed är en komiker i samma anda, och är duktig på fysisk humor. Han kan gå ner i spagat och trassla in sig i hängslen så illa att publiken skrattar så de ramlar ur stolarna. Hans ansiktsmuskler är också imponerande rörliga.

Annorlunda slut

Fredrik Dolk spelar ministern och Sussie Eriksson ministerns fru, båda solida bollplank som Forssmed kan studsa mot. Eva Rydberg är hotellchefen, här intressant nedtonad och mycket rolig genom att spela lågmält sammanbiten när kaoset växer.
Birgitta Rydberg och Robert Rydberg är också bra i mindre roller, och Kalle Rydberg spelar den nyfikne servitören som irriterar huvudpersonerna. Den här gången är han fransman.
Ray Cooneys farser kan kännas gammaldags och leta skämt i mossiga värderingar, men Sven Melanders nya översättning försöker föra in ”Hotelliggaren” i 2000-talet med lite annorlunda slut.

Trasslar in i lögner

Den ska dock utspelas 1983, och inramningen är medryckande popmusik från den tiden. Fredriksdalsteatern brukar lägga in musiknummer i det mesta de sätter upp, men här är sångnumren endast bokstöd i de två akterna.
Farsen är intakt. Och underhållande. Till sist har alla trasslat in sig i så många lögner och missförstånd att man inte vet vad som hände eller varför. Mer än att man skrattade.
Det är glädjande nog.