Hatten av för alla obemärkta genier
Det är ingen märkvärdig film, ingen märkvärdig tv-serie heller. Men ändå djupt underbara.
Det är nog något med temat, bägge heter ”Genius”.
Mina bildningskomplex, sannolikt. Spelar ingen roll hur mycket jag lär mig, det är alltid för lite. Samtidigt som jag ständigt ser människor som inte bryr sig om sina tillkortakommanden. Eller inte begriper dem.
Därför imponeras jag av Albert Einstein och Max Perkins, två genier inom helt olika fält som aldrig tyckte att de visste tillräckligt.
Einstein är världsberömd, vi ska inte gaffla om honom. Tv-serien ”Genius” på National Geographic-kanalen är dock bara verkligt, verkligt bra när Geoffrey Rush spelar den gamle Einstein, och det är sällan. Vilket visar hur viktigt det är med mästerliga skådespelare.
Men Max Perkins.
Vem?
Perkins har fascinerat mig sedan jag var liten och i någon tidning läste en essä om denne redaktör på det legendariska förlaget Charles Scribner’s Sons.
Max Perkins upptäckte och kultiverade de litterära genierna F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway och Thomas Wolfe. De två första var jag fixerad vid när jag skulle lära mig skriva och läste denna essä om Max Perkins.
Att det fanns en person bakom de stora personerna hade jag aldrig fattat. En redaktör. Numera vet jag att bakom varje geni står vanligen ett annat geni – ofta av historien bortglömda fruar – och allt tyder på att Max Perkins var en sådan.
Filmen ”Genius” kom förra året, finns på hyrfilm och i CMores filmutbud nu, den gick inget vidare på bio i USA och hade varit på gång i 50 år, enligt Vanity Fair. Min gissning är att någon fet Hollywoodboss bara gapade ”NU KÖR VI!” och sedan lyckades man få några av de allra största kvalitetsskådespelarna att vara med, även om de egentligen inte passade i rollerna.
Jude Law, ungefär 15 år för gammal, spelar Thomas Wolfe. Det är hans ”genius” filmen syftar på. Den stora Nicole Kidman spelar hans älskarinna, briljant såklart, hon är bäst. Dominic West, vår ”The Wire”-vän Jimmy McNulty och snart aktuell i Ruben Östlunds Cannes-vinnare, dyker upp som Hemingway i en parodisk spjutfiskscen i Key West. Guy Pearce spelar den ökänt ängslige och skrivkrampande Fitzgerald.
Det är en medioker film.
Det är en underbar film.
Det verkliga geniet Max Perkins, spelad av Colin Firth, har en benhård tro på litteraturens kvalitet men är osäker på om han försämrar eller förbättrar materialet. Dock, utan honom skulle den store ordbajsaren Wolfe aldrig blivit varken redigerad eller utgiven. Perkins osjälviska passion såg till att världen fick dessa skatter.
Det skildras fint och innerligt utan att lyfta till en stor film, men alla bra filmer är inte stora filmer.
Filmen är förstås inte sanningen om varken Max Perkins eller Thomas Wolfe. Det är en film. Men den är vacker hyllning till alla som står i kulisserna, de som utan äregirighet gör storverk för andra. De anspråkslösa genierna. Hjältarna som gör och tycker men som inte märks.
Och han tar aldrig av sig sin hatt.
VECKANS…
…BABE. Camilla Läckberg, som gift sig med kampsportaren Simon Sköld. Vilken otroligt cool New York-bild författaren publicerade på sitt Instagram.
…BOB DYLAN-DISS. ”Come writers and critics who prophesize with your pen, keep your eyes wide the chance won’t come again”. Klättrandet på de höga hästarna bara fortsätter! Malte Persson på Expressens kultursida kände sig träffad av krönikan ”Mitt topplock gick vid senaste Dylan-dissen” och hittade på argumentet ”ingen får förolämpa profeten!” i betydelsen ”religiös lojalitet”, som om kunskap gick att jämföra med religion, som om till exempel jag inte är ständigt kritisk mot Bobby Dee. Därpå yrar Persson obegripligt om kändisar och rundar med att det är en åldersfråga. ”Yngre är skeptiska”. Det är sannolikt sant. Dylans första fans är runt 90 år i dag. Men att vara ung är nu ingen ursäkt för att skriva okunnigt om en nobelpristagare. Det drabbade aldrig Mo Yan, Alice Munro, Patrick Modiano eller Svetlana Aleksijevitj. Men rockmusik tror sig vilken simpel kulturskribent som helst förstå sig på.
…NOBELPRISTAGARE. Egentligen är mitt enda problem med att Bob Dylan fick utmärkelsen att jag inte fick årets bästa boktips. Jag hade aldrig läst Svetlana Aleksijevitjs fantastiska litterära reportage från post-Sovjet eller Mo Yans komplexa kinesiska landsbygdsskrönor om kommunismen utan Svenska Akademien. Och jag hade sannerligen inte uttalat mig om dem heller.
…INDIELÅT. ”Nåt att dansa till” med Laser & bas. Töntpop deluxe. Borde kunna bli årets sommarhit på ironisk indieklubb.
… HIPHOPLÅT. ”När allt det här är över”, Lorentz. Telefonsvararmeddelandet i slutet, till en keff kille, är det perfekta avslutet på en sång av samma keffa kille som tänker krascha en kärleks bröllop. Man undrar om det är en sann historia, alltså stor liten litteratur på drygt fyra minuter.
…PODD. ”USA-podden”, Sveriges radios utrikesproffs briljerar vecka efter vecka. Vad de inte vet om Washington, D.C., behöver inte vetas.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.