Den här epokens allra största
NEW YORK. I onsdags gjorde Harry Styles den sista av femton raka konserter på Madison Square Garden i New York.
Nu följer sex i Austin, sex i Chicago – och ytterligare femton i Los Angeles.
Han är, kan vi nog slå fast, samtidens allra största stjärna.
Nej, du läste inte fel.
Den här månaden har Harry Styles gjort femton utsålda spelningar i arenan mitt på Manhattan som kallas ”The world’s most famous”.
Till och med Billy Joel fick flytta på sig. Han är officiellt husband i ladan på sjunde avenyn och gör ofta flera konserter i månaden, men nu fick han komma in på nåder.
– Jag tackar Harry för att han tog en night off, log Long Island-ikonen vid sin flygel.
Det är något kittlande och romantiskt över artister och band som liksom tar över New York på det sättet.
Alla som kan sin punkhistoria tänker förstås osökt på den mytomspunna våren 1981, när The Clash var The Clash on Broadway och kväll efter kväll packade in 3600 personer på Bond's International Casino – en Times Square-klubb som officiellt hade plats för 1800.
Men det var trots allt ett subkulturellt fenomen. Harry Styles har lyckats göra samma sak på högsta tänkbara mainstream-nivå.
Det är inget annat än otroligt.
Och han är långt ifrån färdig. Den pågående succé-turnén fortsätter med den första av sex shower i Austin i Texas i morgon. Sedan väntar sex nya datum i väldiga United Center i Chicago – och så rundar han av höstens USA-äventyr med ytterligare femton kvällar i klassiska Forum i Inglewood i Los Angeles (där jag sett Madonna två gånger – det är en grym arena, så de som befinner sig i La La Land vet…).
Holy macaroni, faktiskt.
Själv har jag ingen särskild relation till den förre One Direction-vokalistens musik, men planerade ändå att gå på en av Garden-spelningarna. Dels vill jag alltid ta del av stora happenings som definierar sin samtid, dels blev jag nyfiken när Markus Larsson recenserade en show i Stockholm i juli. Han nämnde begrepp som ”Simon & Garfunkel-stickad pop” och ”Tokyo-funk med mjuka sulor” och konstaterade att Styles ”inte uppträder inför publiken utan med dem, utan avstånd eller filter…man vill stanna kvar i den kollektiva lyckan mellan Styles och den fantastiska publiken”.
Synd att tennis och förberedelser inför NHL-säsongen kom emellan, det hade verkligen varit skoj att få sen här epokens allra största.
ORSAKER TILL EXTAS
•Moonage daydream (Film)
– Håkan Steen har rätt igen, det här Bowie-dokumentet är fem rungande plus.
•Tomas Andersson Wij – Åskan i hjärtat (Album)
– ”Boken om Jean” är det stora mästerverket, men här finns mer guld.
•Amanda Shires – Take it like a man (Album)
– Ja, man får ju göra det…