På Cafe 247 tycks klockorna ha stannat

Lucerne Valley.

LUCERNE VALLEY. Varje gång tror jag att Harry Dean Stanton-karaktären från ”Paris, Texas” ska kliva in genom den vinda myggnätsdörren som står och slår i vinden.

Men jag får nöja mig med vara själv i känslan av att tiden stannat på Cafe 247 i Lucerne Valley – för länge, länge sedan.

Den förnimmelsen är inte unik för denna ödsliga avkrok i Mojave-öknen. Så känns det tvärtom ofta bortom allfarvägarna – var i Amerika man än befinner sig. I den söndertorkade ödsligheten i Nevada, i det eviga västra Texas, bland de oändliga majsfälten South Dakota, på den gudfruktiga landsbygden i centrala South Carolina…det är som att man hamnat på baksidan av samtiden, i landskap och miljöer bortglömda av alla utom de som råkat fastna där.

Fast Lucerne Valley är min personliga favorit i genren, den skärva av en svunnen epok jag helst återvänder till.

Ett kantstött skjul som tjänstgör som restaurang

Den är belägen längs genvägen mellan Vegas och Palm Springs. Om man kommer från Nevada lämnar man Interstate 15 i höjd med Barstow, styr rakt ut i öknen på tvåfiliga 247:an och efter att ha kört en timme genom det lätt utomjordiska landskapet kommer man till Old Woman Springs Road.

Då är man i Lucerne Valley – och vid Cafe 247, ett kantstött skjul som tjänstgör som restaurang och huvudsakligen frekventeras av en sorts tysta, väderbitna män man instinktivt förstår att man inte ska se i ögonen. De kallas ökenråttor och bor ensamma i ruckel ute i isolationen, enligt uppgift mycket nöjda med att slippa resten av världen.

Den här gången sitter jag dock allena vid ett bord med flottig duk och i väntan på en omtalat saftig burgare övermannas jag åter av känslan av att befinna mig i ett ögonblick fruset i tiden för länge sedan. Det viner lätt runt knuten. Den gistna dörren står och slår i vinden. Gamla foton och affischer gulnar på väggarna.

Jag kanske ska bli ökenråtta jag också

Från en radio i köket hörs en för mig okänd gammal country-dänga på låg volym. Inget händer, inget annat än virvlande damm syns genom de smutsiga fönstren. Det skulle verkligen inte alls förvåna om karaktären Harry Dean Stanton spelar i Wim Wenders mästerverk ”Paris, Texas” plötsligt klev in genom dörren.  

Men han visar sig kanske bara under kvällstid, för att döma av upplägget på det veritabla skrotupplaget utanför kan det bli ganska trivsamt då. Där finns en rustik bar, några tilltufsade biljardbord och och till och med en scen. Lockelsen är stor.

Tyvärr saknar Lucerne Valley arrangemang för tillfälligt boende, närmaste motell är beläget i Yucca Valley en knappt timmes bilväg österut. Men jag kanske ska bli ökenråtta jag också…

ORSAKER TILL EXTAS

Succession (HBO-serie)
Det finns ingen alls i ensemblen att tycka om, men satan så bra är den.

Aimee Mann – I See You (Singel)
Orättvis bortglömd begåvning i förtjusande liten serenad.

My Morning Jacket – My Morning Jacket (Album)
Mja, jag är fortfarande fan.

Följ ämnen i artikeln