En pojkgubbe som svänger

­Aaron Lee Tasjans skiva ”In the blaze” är full av ­referenser till ­gamla rock­gudar, men innehåller även en hyllning till ­Lucinda Williams.

Men så underbart, jag blir så glad. Popsånger om Lucinda Williams, om crack, gräs, kärlek och tåg till Jesus.

Vill packa väskan, flyga bort och lukta på USA igen.

Aaron Lee Tasjan har gjort årets mest makalösa gubbrockalbum.

Vem?

Aaron Lee Tasjan föddes i Ohio 1986, i New Albany, en håla strax nordöst om huvudstaden Columbus. Jag har aldrig varit där men vill dit nu.

Som 11-åring lärde han sig att spela ­gitarr genom att planka Oasis-låtar. 20 år gammal flyttade han till Brooklyn, New York. Jag har varit där, alla hipsters ser ut som herr Tasjan, det vill säga som om ­Judah Friedlander från ”30 Rock” ­gästade Lena Dunhams ”Girls”. Cool ­dude.

Tasjan blev gitarrist i ett band, Semi Precious Weapons, som producerades av självaste Tony Visconti. Därpå spelade han gitarr i sena upplagor av legendariska New York Dolls och Drivin N Cryin. 2013 begav han sig till Nashville, Tennessee, och ”wrote the record in the haze of being stoned all the time” eftersom han hade hört att Guy Clark brukade jobba på röka.

Nya albumet ”In the blazes” befinner sig på många nivåer, lager på lager av amerikana som kan skalas som en rocklök men bäst avnjuts i enkelhet på hög volym som ett utomordentligt stiligt och enkelt Tom Petty-, Jayhawks- eller ­Ryan Adams-album.

Sången om Lucinda Williams är årets vackraste. Eller rättare sagt: Egentligen är ”Lucinda’s room” en sång om att ­Lucinda Williams skrev ”Drunken angel” om den avlidne låtskrivaren och vännen Blaze Foley. På ett annat spår hyllar han Judee Sill, vars mest kända sång var ­”Jesus was a crossmaker” och i den obegripliga ”Florida man” susar The Allman Brothers, Elizabeth Cook och Lynyrd Skynyrd förbi.

Vi har att göra med en synnerligen kompetent rock- och countryarkeolog som studerat de gamla mästarna och ­redan tagit examen, 29 år gammal. Han hanterar att spela Scotty Moore-gitarr och sjunga ironiskt countrytrams som ”The trouble with drinking is that it ain’t no trouble at all” med trovärdigheten hos en patinerad cowboy för att sedan ta The Rolling Stones gospellånade körer till en pretentiös ”Made in America” för att lika lätt honkytonka en psykotisk Carl Perkins-rockabilly i ”Sixty-six ­dollar blues” eller låna Jeff Lynnes eko i ”E.N.S.A.A.T”.

Han är en perfekt stilist och makalös gitarrist. Jag är så glad. Det finns en klar möjlighet att Aaron Lee Tasjkins är ett geni. Det kan gå lite hursomhelst med den saken. Tänkbart finns ett problematiskt lager av ironi men det hade Gram Parsons också.

Just nu: Jag längtar till Amerika. Det är det väsentliga. Trots referensrocken är ”In the blazes” inget komplicerat ­runkande. Aaron är en pojkgubbe som svänger. Det här är hits som får mig att boka flygbiljett västerut. Längesedan jag längtade dit, men nu vill jag gå på gatorna, köra bil på motorvägarna, lukta på öknen, på bergen, på barerna och jukeboxarna och på bensinen och se solnedgången i Key West.

”In the blazes” är ett destillat av den amerikanska estetik jag, och du också, älskar. Från Brooklyn eller Los Angeles via Ohio och Austin till New Orleans. ­Modern musik är det knappast, inte heller omodern, möjligen postmodern.

Den befinner sig på vägen mellan Memphis och månljuset, som den här musiken alltid gjort.

”Let’s move out to East Nashville and write a song about a train”. Gubbrock blir inte finare än så här.

Veckans ...

BABE. Niklas Strömstedt, protestsångare. Med rätta kärleksbombad. Vågar inte tänka på hur trakasserad, näthatad och hotad han blir från SD-svansen och de rasistiska sajter han sjöng om i Ace of Base-covern ”Lyckolandet” (”Happy nation”) i ”Så mycket bättre” på TV4. En artist med stort civilkurage.

RYKTE. Att Noomi Rapace ska spela Amy Winehouse på film. Vore så fett.

LÅT. ”Hello”, Adele. Ursäkta om jag tjatar men. Wow.

SOULALBUM. ”Pretend”, Seinabo Sey. De flesta ­låtarna har vi redan njutit som galna av - men rent tekniskt är detta årets bästa debutalbum, världsklass.

SHOW. ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”, ­Magnus Uggla. Såg den på ­Teater Galeasen i Stockholm, snart flyttar den till större Orionteatern och det Uggla-fan som inte ­älskar den här självbiografiska showen, med fullt fokus på livet och låtarna på 70-talet, finns inte - finns inte, säger jag. Uggla är otroligt söt.

INSTA. Legendariske mästerartisten Prince har börjat med Instagram. Heter: Princetagram, ­såklart. Smiley.

SVENSKLÅT. ”Fyll upp mitt glas nu”, Ana Diaz. ­Vibrerande poppoesi i radiohitproduktion.

INFO. Filmstjärnan Eddie Murphy har nio barn. Nio! Meddelas endast på detta vis.

Fråga Fredrik

Va? Läste jag rätt på Twitter förut? Tänker du INTE köpa ”Bob Dylan - The cutting ­edge 1965-1966: The bootleg series vol. 12”? I don’t believe you, you’re a liar!

SVAR: Hm ... risken finns väl att jag inte kommer kunna hålla mig men, ja, vi får se. Recensionerna var inte direkt översvallande. Men ja, vi, får se.

Följ ämnen i artikeln