Om börsen var en person hade vi sagt upp bekantskapen

”Att börsen är nyckfull är inget nytt fenomen. Det nya är att så många delar av samhället, från småsparare till presidenter och premiärministrar, tar aktieindex på så stort allvar”, skriver Andreas Cervenka.

Enligt ett klassiskt uttryck drivs aktiemarknaden av två känslor: rädsla och girighet. Frasen har blivit utsliten eftersom den är sann. Talesättet indikerar att det som händer på börsen är kopplat till det mänskliga psyket – en slags kollektiv spegelbild av själen. Det är isåfall ingen vacker syn.

Någon som minns dagen då Vladimir Putin beordrade mobilisering i Ryssland? Det var en nyhet som i Sverige utlöste sökningar på ord som “kärnvapenkrig” och “jodtabletter” enligt Google. Stockholmsbörsens reaktion? Den steg med en procent. 

Häromveckan kom statistik som visade att arbetslösheten i USA var lägre än väntat. En god nyhet således. Inte för börsen. Den föll brant. Dagen efter sprängdes bron till Krim. En händelse som ökade risken för en eskalering av kriget. En oroande nyhet alltså. Inte för börsen. När Stockholmsbörsen öppnade på måndagen steg kurserna.

 

Sådär håller det på. Om börsen varit en person hade vi sagt upp bekantskapen för länge sedan. Vem vill umgås med någon som plockar fram bubbel när det vankas massförstörelsevapen och börjar sura om fler får jobb? En hålögd Gollum-figur med guldsot som hasar runt i en håla och väser: ”räntan, vad är räntan?”. 

Det är nämligen räntan det handlar om i dessa dagar. Bara. Om allsköns elände sköljer över världen kalkylerar börsen med att räntan går ned. Visar ekonomin tecken på styrka växer ränteskräcken. Kurserna faller. Det är nästan som om finansmarknaden blivit mänsklighetens fiende.

Det är märkligt eftersom marknaden är vi. Ytterst är det så kallade vanliga människors pensions- och sparpengar, tillsammans hundratusentals miljarder, som utgör bränslet i den kapitalistiska motor som nu verkar ha utvecklat en slags autonom intelligens. 

Hur blev det så?

Det enkla svaret är att marknaden gör precis vad vi sagt åt den att göra. Den jagar avkastning till varje pris. Ungefär som en primitiv version av en självkörande bil som följer instruktionen att förflytta sig mellan punkt A och B oavsett vilka livsformer som råkar komma i dess väg.

För klara uppgiften att förmera vårt kapital har marknaden, i form av de mellanhänder vi anlitat, tvingats bli väldigt uppfinningsrik.

 

Vem kan ens förklara vad ”börsen” är i dag? Bilden av en cigarrpuffande äldre man som läser årsredovisningar och sedan ringer sin mäklare för att lägga en köporder är sedan länge pensionerad. I dag utgörs aktiemarknaden av ett oöverblickbart sammelsurium av hedgefonder, algoritmstyrda robothandlare, daytraders och enorma fonder som följer index lika tätt som väluppfostrad hund följer sin husse. Det senare kanske inte blev så lyckat. De senaste tio årens it-yra på börsen har gjort att bolag som Facebook, Amazon, Google och Netflix utgjort en stor andel av index och därmed av människors sparande. Aktier som nu rasat med mellan 35 och 70 procent. 

Samma finansmarknad har, på vårt uppdrag, förälskat sig i lån av olika slag. Vilket förklarar dagens extrema känslighet för höjda räntor. 

Att börsen är nyckfull är inget nytt fenomen. Det nya är att så många delar av samhället, från småsparare till presidenter och premiärministrar, tar aktieindex på så stort allvar. Som om det vore den viktigaste indikatorn över hur det går för oss människor. Går börsen upp betyder det att allt är okej, faller kurserna är det kris.

I den uppmärksammade filmen ”Don’t look up” om hur det moderna livets distraktioner flyttar fokus från en annalkande fara finns en möjligen något övertydlig slutscen. När alla vet att undergången bara är sekunder bort sitter en grupp människor, däribland en en forskare spelad av Leonardo DiCaprio, och äter middag som om inget särskilt är på väg att hända. Det är helt orealistiskt. I verkligheten skulle vi fippla maniskt med våra mobiler. ”Hur går börsen?”.