Bankernas listräntor är ett oskick

I år kommer svenskarna betala uppskattningsvis 150 miljarder kronor i ränta på sina bolån (före avdrag). För ganska många är räkningen från banken den enskilt största utgiftsposten varje månad. Men pengar skiljer sig på flera punkter från andra varor som vi konsumerar i stora volymer.

En är nivån på prisökningen. Hushåll med rörlig ränta betalade i genomsnitt 3,33 procent i december enligt Statistiska centralbyrån. Ett år tidigare var siffran 1,40 procent. Det motsvarar en uppgång med hela 138 procent. Plötsligt känns äggpriserna stabila. 

En annan sak som kännetecknar lån är att produkten är identisk oavsett vem som levererar den. En miljon kronor från SEB håller samma “kvalitet” som en miljon från Swedbank. Det enda som är intressant är priset. Och det är här det börjar bli intressant. 

 

Den som vill jämföra vad alltifrån brödrostar till spelkonsoler kostar hos olika butikskedjor behöver inte leta länge på nätet. Och en sak kan man vara säker på: det pris som anges gäller för alla. 

Så enkelt är det inte med boräntor. Tänk dig att köpa en deckare för 150 kronor på Akademibokhandeln bara för att se på hur personen efter i kön betalar 100 kronor för samma bok. När du försynt påpekar detta möts du av en blick fylld av lika delar medlidande och hån: 

“Men herregud lille vän, du betalar väl inte listpriset?”. 

Var och varannan vecka rapporteras det om banker som ändrar sina “listräntor”. Det borde heta loser-räntor. Den som betalar dessa procentsatser har per definition blivit blåst. Listränta är egentligen ingen prislapp utan en förhandlingsöppning, ungefär som när man köper mattor i Marrakech. 

Det är därför sparekonomernas stående svar till människor som vill sänka sina lånekostnader är att “prata med din bank”. 

Sedan några år tillbaka tvingas bankerna offentliggöra sina snitträntor, alltså vad den typiske kunden verkligen betalar. 

De fyra storbankerna erbjuder just nu listräntor för rörliga lån på mellan 4,29 och 4,64 procent. Snitträntorna varierar mellan 3,13 till 3,68 procent. Största skillnad är det hos Handelsbanken, hela 1,46 procentenheter. Det som avgör om det ska kosta drygt 13 000 kronor eller 19 000 kronor i månaden att låna fem miljoner är alltså uteslutande förmågan att pruta. 

Men även snitträntorna döljer stora variationer. Att ta reda på om den ränta just du betalar är skälig eller inte är i princip omöjligt. Vilket med tanke på de summor det handlar om är smått bisarrt. 

Var och varannan vecka rapporteras det om banker som ändrar sina “listräntor”. Det borde heta loser-räntor. Den som betalar dessa procentsatser har per definition blivit blåst, skriver Andreas Cervenka.

Det blir ännu märkligare. Förhandlingen kring bolåneräntorna handlar egentligen inte om bolån. 

Frågar man bankerna själva är riskerna med att låna ut pengar till bostadsköp nästintill obefintlig. I teorin borde priset därför inte skilja så mycket mellan olika kunder: nästan alla kommer betala. Inte heller volymen borde spela någon större roll, det kostar inte ett öre mer för en bank att “producera” ett lån på tio miljoner istället för en miljon. 

Prissättningen bygger istället hur mycket pengar banken kan mjölka kunden på via andra produkter som fonder, pensionsförvaltning, försäkringar med mera. Ungefär som att en möbelaffär för att ge ett schysst pris på soffan kräver att du blir “helkund” och även köper några lampor och en hylla. 

Allt detta vore lätt åtgärdat. Bankerna skulle kunna erbjuda en söktjänst där det framgår exakt vilken ränta som andra på din ort med lika stor inkomst och bolån betalar. Datan finns. 

Det kommer inte att hända. Orsaken står att läsa i bankernas delårsrapporter. Bolånen är den viktigaste vinstmotorn i hela det svenska banksystemet. Det är inte läge att kasta in grus. 

Politikerna skulle kunna hjälpa till om de ville. Mest akut är att förbättra konkurrensen, till exempel genom att göra det billigare att säga upp lån i förtid och byta bank. 

Men det mest effektiva vore kanske att låta bankerna få smaka på sin egen medicin. Inför “listskatt” på vinsterna, förslagsvis 50 procent. De bankdirektörer som inte är nöjda med den nivån vet vad de ska göra: “prata med din finansminister”.

 

Min ekonomi

Prenumerera på Cervenkas Nyhetsbrev

Spaningar om den turbulenta ekonomi vi lever i nu