Busschauffören Mauro, 52: ”Många hinner inte ens gå på toa”

Uppdaterad 2021-10-05 | Publicerad 2021-10-02

Brist på utbildad personal gör att det fattas tusentals busschaufförer. Det larmet kommer från ledande branschföreträdare.

En ren bluff, menar förarna själva.

– Det är villkoren som får folk att fly, säger Mauro Ceccon, som kört buss i 20 år.

Regnet slår mot rutan och han ligger två minuter efter schemat. Men 52-årige Mauro Ceccon ser ändå ut att vara tillfreds där han sitter bakom ratten.

När buss 74 lämnar Skanstull så är det bara drygt 20 minuter kvar innan arbetsdagen är slut. Över radion får Mauro veta att en olycka orsakar långa köer i norrgående körfält på Essingeleden. Men på bron över Hammarbyslussen känns motorvägsstöket avlägset. Trafiken är stillsam. En bit bak i bussen sitter en kvinna och gäspar. I stolen framför har en ung tjej i gul regnjacka slagit sig ner. Hon har hörlurar i öronen och något drömmande i blicken. Omgivningarna är gråa som de bara kan bli en tidig eftermiddag i slutet av september.

Mauro Ceccon, 52, är busschaufför i Stockholm.

Tolv minuter senare är Mauros buss framme vid ändhållplatsen Sickla udde. Där har han 2,5 minuters paus innan det är dags att rulla mot avlösningen.

– På det hela taget har det varit ganska lugnt. Men jag var sex minuter sen in till lunchen. Vanligtvis har jag 41 minuters rast, men när jag kom in till matsalen i dag hade jag bara 29 minuter på mig att äta.

– Jag hann inte med något kaffe.

Hinner inte gå på toaletten

För Mauro och hans kollegor styrs varje stopp och sväng av en mycket noggrann tidsplanering. Bakom ratten handlar allt om minuter som försvinner vid rödljus, som äts upp av köer, som aldrig riktigt räcker till.

– När det ska sparas pengar så hyvlar de alltid på oss som är längst ner. Förut hade vi åtta minuter på oss att ta ut en buss ur garaget. Nu har det minskat till sex minuter.

– På den tiden ska vi hinna kolla eventuella trafikomläggningar, ta hissen ner och sedan gå till platsen där bussen står. Om man har otur och bussen är parkerad längst bort så tar den promenaden fem minuter.

I Stockholms innerstad har busschaufförerna rätt till minst en tio minuter lång paus per arbetspass. Enligt Mauro Ceccon upplever många att den tiden inte ens räcker för ett toalettbesök.

– Det kan ta tre minuter att gå till vår rastlokal. En hel del av mina äldre kollegor tycker inte att det är lönt att ta sig dit för att kunna vara där i fyra minuter.

– De väljer att hålla sig i stället. Man blir väldigt bra på det efter att man har jobbat ett tag.

Mauro och hans kollegor har korta pauser – ibland hinner de inte ens gå på toaletten.

Är 52 och räknas som blåbär

I mitten av september rapporterade Aftonbladet om en ny kartläggning från branschorganisationen Transportföretagen. Caj Luoma, chef för kompetensförsörjningen, slog larm om att nästan 5 000 nya busschaufförer behöver anställas under de närmsta åren.

– Fyra av tio företag som haft behov av ny personal uppger att de haft svårigheter med rekryteringen. Bland anledningarna finns exempelvis svårigheter att hitta personer med rätt yrkesutbildning eller språkkunskaper, sa Luoma i en kommentar.

Mauro Ceccon reagerade på branschorganisationens beskrivning av situationen.

”Problemet är inte att finna folk som vill jobba med detta utan knäckfrågan är att få dem att stanna kvar i yrket”, skrev han i ett mejl.

”Har snart själv 20 år på nacken som bussförare och för varje upphandling blir det längre arbetstider, kortare raster och allmänt sämre villkor i yrket.”

När Mauro lämnat över ansvaret för 74:an och tagit skydd för regnet i en busskur utvecklar han sitt resonemang:

– Jag är 52 år och jag är ändå ett blåbär i vårt garage. Många av mina kollegor är 65–70. Det jag är mest orolig för är vad som kommer hända när de slutar.

– En stor del av dem som kommer in i yrket i dag börjar se sig omkring efter andra jobb nästan direkt. De lämnar så fort de kan.

”Jag är 52 år och jag är ändå ett blåbär i vårt garage”, säger Mauro.

”Åtskilliga letar andra jobb”

Mauro Ceccon är långtifrån ensam om sin kritik.

”Ingen vill jobba på grund av arbetsmiljön och lönen. OB-ersättningen är värdelös och det är väldigt vanligt med delade turer på schemat”, skriver en person som varit fackligt aktiv.

”Det är ingen förarbrist. Det är brist på förare som vill köra buss.”

En kvinna som jobbade i några år men som fick sluta när kroppen sa ifrån berättar:

”Det utbildas förare hela tiden och allt låter så bra. När de sedan börjar kan de få scheman som innebär att de måste gå upp 02:30 en morgon för att nästa dag jobba till 23:30. Det är också vanligt med så kallade spetsvändningar, alltså att man ska ankomma och avgå i stort sett samma minut. Det innebär att det inte finns någon chans till toabesök.”

”Det är åtskilliga som letar andra jobb för att få privatlivet att funka.”

”Ingen konkurrerar med sämre villkor”

Mauro jobbar på Keolis, en av fyra företag som kör linjebussar i Stockholmsregionen på uppdrag av SL.

Karin Nilsson Malmén är kommunikationschef på bolaget. Hon vill inte uttala sig om chaufförernas synpunkter.

”Det finns ett kollektivavtal som Keolis verkligen är måna om att följa. Det har arbetats fram av Kommunal och Sveriges bussföretag och utgör grunden till arbets- och lönevillkoren”, skriver hon i ett mejl.

”Eftersom vi på Keolis inte vill göra oss till talespersoner för hela branschen föreslår jag att du kontaktar Sveriges bussföretag.”

Aftonbladet har i över en vecka sökt branschföreträdare för en intervju. Transportföretagen, där Sveriges bussföretag ingår, har dock valt att enbart skicka ett uttalande per mejl.

”När det gäller bussbranschen så har vi ett gällande avtal, Bussbranschavtalet. Det är viktigt att understryka att detta avtal gäller lika för alla och att ingen konkurrerar med sämre villkor i Sverige”, skriver förhandlingschefen Linn Sidén.

”Att förhandla fram ett avtal är en gedigen process som följer den svenska partsmodellen. Processen ger goda villkor och löneökningar på samma nivå som för andra arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden.”

En stockholmsk bussdepå.

Min ekonomi

Prenumerera på Cervenkas Nyhetsbrev

Spaningar om den turbulenta ekonomi vi lever i nu