Tareq Taylor om karriären och sin tuffa uppväxt

”Jag var livrädd för män i kostym”

Uppdaterad 2021-10-04 | Publicerad 2021-09-25

När krögaren och tv-profilen Tareq Taylor var liten var män i kostym bland det mest skrämmande han visste.

– Kronofogden kom på besök flera gånger för att mäta ut våra saker, säger Tareq Taylor.

Utåt kan det se ut som att Tareq Taylors karriär alltid gått spikrakt uppåt, men den har varit långt ifrån ett liv på en räkmacka.

Prisad med Kristallen, kock åt stjärnorna på slottet, programledare för flera hyllade tv-serier och inte minst framgångsrik krögare med finkrog i centrala Malmö.

Men om någon tror att kocken och entreprenören Tareq Taylor glidit fram genom livet på en räkmacka så kan det inte vara mer fel. Flera gånger har både räkor, ägg och majonnäs trillat av.

Men, vad är det med den här mannen? Han kan snickra, surfa, sjunga, crawla, brygga öl, meka med motorer, gråta offentligt och inte minst sopa mattan med sina konkurrenter i prestigefyllda Kockarnas kamp.

  • Kan du allt?

– Jag är inte så bra på algebra, säger Tareq och flinar där han sitter vid ett av de sju borden i hans restaurang Kockeriet i Malmö.

– Det finns jättemycket som jag inte är duktig på men jag har alltid varit intresserad av att lära mig saker. Jag är lite naivt orädd och tänker alltid: vad kul det ska bli.

Kocken och tv-profilen Tareq Taylor.

I just den andan startade Tareq Taylor sin första restaurang, Trappaner, tillsammans med kompanjonen Jonas Klasén för 20 år sedan.

– Vi hade inte koll på någonting. Vi hittade en lokal som varit blomsterbutik och tyckte den var bra. Vi fattade ju inte att man måste ändra verksamhetsbeteckning, ansöka om bygglov och ha fettavskiljare. Det var så mycket som dök upp längs vägen.

Drömmen om en restaurang

Tareq hade drömt om en egen restaurang sedan han var liten pojke.

– När jag gick restaurangskolan i Malmö så låg det en gammal fyrbåt i hamnen i närheten. Den var till salu för en krona med villkoret att den som köpte båten måste rusta upp den. Det skulle kosta en miljon så det var ju omöjligt för mig.

Tareq fantiserade om en fiskrestaurang på båten men trodde aldrig att han skulle kunna äga en egen krog.

– Jag kommer från en annan sorts bakgrund när det gäller pengar. Jag såg mig inte som egen företagare över huvud taget.

Tareq Taylor såg aldrig sig själv som egen företagare när han var ung.

Tareqs mamma, Annie Taylor, var ensamstående med två barn, Tareq och hans bror Zafer. Hon hade fem arbeten samtidigt för att få ihop ekonomin.

– Mamma hade verkligen inga pengar. När mina föräldrar skildes så hade hon bara grundskoleutbildning. Hon arbetade som dagmamma, delade ut tidningar, sjöng i operakören på Malmö stadsteater och körde taxi och lastbil. Senare började hon läsa på komvux och och kunde till slut ta examen från lärarhögskolan.

De enda män i kostym som dök upp i Tareqs barndom, förutom morfar, var kronofogden som kom och gjorde utmätningar hemma hos familjen.

– Jag var alltid rädd för män i kostym, de var skräckinjagande. Det var antigen chefer som skulle avskeda, någon som skulle säga till att det du gjorde var fel eller så skulle de hämta dina saker.

– Jag har aldrig varit kring pengar. För mig handlade det om att jobba för att få ihop till hyran och att få mat på bordet.

I dag tänker han på ett helt annat sätt.

– Som entreprenör har jag förstått att om man har en bra idé och hittar människor som tror på en så går det att äska medel den vägen också. Men det här med att bara göra saker, det kommer nog från min mamma.

På semester i en Scooby-Doo-buss

När något behövde köpas, fixas eller göras hemma hos mamma så fanns det inte pengar att handla för utan man fick helt enkelt bygga det själv.

– Mamma hade en dröm om att någon gång kunna ta med mig och Zafer på bilsemester till Italien. Hon hittade en gammal Ford transit som var ombyggd till en Scooby-Doo-buss ungefär med sängar där bak. Den såg för djävlig ut men var så cool. Hon penselmålade den lila och hela inredningen var av krossad plysch.

Bussen tog dem hela vägen till Italien där de semestrade en månad i Rimini.

– Ibland var det 50 grader varmt i bussen men det var ändå underbart. Hon fixade det som behövdes hela tiden, vad det än var. En riktigt tigermorsa eller lejonmamma som vaktade sina ungar.

Mamma Annie Taylor och pappa Seif Daoudi är Tareqs absolut främsta förebilder.

– Ja, i livet i stort har de varit fantastiska. Den kämparandan, arbetsmoralen och dedikationen som mina föräldrar har visat är beundransvärd.

Tareq menar att båda hans föräldrar kommer från enkla förhållanden. Även om hans morfar var brittisk konsult så var han också väldigt hård.

– Morfar var av den åsikten att hade man väl flyttat hemifrån så hade man också klippt alla band till att få hjälp. Då fick man klara sig själv, punkt slut. Den enda som hjälpte mamma var mormor som kunde sticka till henne en femtiolapp någon gång då och då.

”Båda mina föräldrar har jobbat järnet”

I tv-serien ”Matresan” fick vi följa med Tareq, hans bror Zafer och pappa Seif på en resa till pappans hemstad Jerusalem. Pappa Seif kommer från enkla förhållanden i Palestina. Som 18-åring flyttade han till Sverige och började arbeta på Kockumsvarvet i Malmö.

– Där jobbade han stenhårt och efter tre år åkte han ner till Palestina med pengarna han tjänat ihop och gav dem till sina föräldrar så de kunde lösa ut huset. Sedan åkte han tillbaka och fortsatt att arbeta och bygga upp sin tillvaro med sitt företag. Båda två har jobbat järnet för att skapa någonting och det beundrar jag extremt mycket.

Den målmedvetenheten har Tareq tagit med sig ut i livet.

– Jag kommer aldrig nå mitt mål genom att stå och gnälla eller be om allmosor. Den enda vägen dit är att jobba för att hitta min väg.

Mamma Annie Taylors och pappa Seif Daoudis kämparanda och arbetsmoral har Tareq tagit med sig i sitt arbetsliv.

Innan Tareq påbörjade sin tv-karriär jobbade han i restaurangkök i 25 år. Där skalade han tonvis med lök och potatis.

– Många gånger hade jag 400 kilo potatis framför mig som skulle skalas, klyftas och friteras. Man kan tycka att det är ett skitjobb men då får man göra något av det, vi tävlade ofta om vem som blev klar snabbast.

Men efter några år med oändlig lök- och potatisskalning och tusentals mosspritsade plankstekar började den då 23-åriga Tareq känna sig färdig med restaurangbranschen. Han ville ha mer stimulans.

– Jag funderade på att bli arkeolog, jag hade sett för många Indiana Jones-filmer och trodde att jag skulle få gräva efter skatter. Men när jag insåg att det mest innebar att stirra i arkiv och pensla jord övervägde jag att bli ytbärgare i stället.

Mötet med mästaren: ”Som i Karate kid”

När Tareq fick chansen att jobba med det japanska köket träffade han på en köksmästare som fick stor betydelse för hans fortsatta karriär.

– Hirochi lärde mig att monotona arbeten är de mest belönande som finns. Det var lite som i ”Karate kid”, så himla coolt, jag älskade det. Han la upp tio riskorn på rad som jag fick flytta med hjälp av sashimipinnar för att lära mig greppet under tiden som han matade mig med fakta.

– Han visade hur man hittar tekniker och vägar för att lära sig någonting. Ska man stycka två ton kyckling så kan man antingen sucka över att det är ett jävla jobb eller så kan man passa på att lära sig allt om kycklingens anatomi och hur man styckar den allra bäst. Det monotona arbetet kan bli rent meditativt och då finns inte plats för det negativa. Titta inte på den hög som är kvar utan på den hög som är klar. Oh vad den växer, oh vad kul!

Hirochi fick Tareq att inse att kockyrket är så mycket större än plankstek.

– Det finns så mycket mer att lära sig om alla dessa kök som finns i världen. Den enormt starka stoltheten i ett yrke och att få lära sig ett hantverk är något jag fick med mig från honom och som varit väldigt viktigt för mig. Jag älskade den disciplinen. Tiden med Hirochi var guld värd för mig och jag bestämde mig där och då för att bli kock på heltid.

Tareq Taylor har alltid jobbat väldigt mycket.

Som entreprenör och egen företagare är det lätt att det blir väldigt mycket jobb.

– Jag älskar att jobba, jag har alltid jobbat väldigt mycket. Skillnaden nu är att mycket av det jag gör syns utåt. Jag har haft anställningar där min familj fått komma och hälsa på mig på jobbet för att vi över huvud taget skulle hinna ses. Jag sov till och med kvar på jobbet eftersom det var så mycket att göra hela tiden.

Sin återhämtning hittar han i surfingen, att komma undan någon dag och inte minst mängder av kaffe.

– Det är värre nu, när jag blivit lite äldre, nu behöver jag kanske två koppar kaffe. Jag har inte heller orken att jobba 16 timmar stenhårt alla dagar.

Skuld på 1,6 miljoner kronor

2018 la Tareq alla sina pengar i flera olika satsningar och när allt skulle lanseras 2019 slog coronapandemin till och allt stannade upp.

– Då fick jag kraftiga flashbacks till 2007 då jag inte klarade av att driva min dåvarande restaurang Trappaner längre, jag fick inte ihop ekonomin så jag var tvungen att sälja den.

Restaurangen såldes 2008 och kvar stod en rådvill Tareq med en skuld på 1,6 miljoner kronor. Inte ens brödskivan till räkmackan fanns kvar.

– Det var en ganska lång sträcka att jobba sig uppför och det tog sex år innan jag arbetat av min skuld och hittat fotfästet igen.

Trädgårdstider och Slottsträdgårdens kafé i Malmö blev Tareqs väg tillbaka. Och att jobba mycket.

– Jag fick förfrågningar om att föreläsa, vilket jag aldrig gjort förut. Men jag tackade ja till allt bara för att kunna betala av min skuld.

Tarreqs företag var på gränsen till konkurs

När pandemin slog till 2019 och alla siffror började lysa röda i hans företag kände Tareq att han inte orkade en gång till.

– Jag kom hem från Atlantseglingen och på bara två dagar försvann alla bokningar på restaurangen. Mina företag med stekpannor och färdigmat stannade helt och var konkurshotade.

Kockeriet är Tareqs livsverk och har allt det som Tareq vill att en restaurang ska ha.

Men efter några dagar insåg Tareq vad som måste göras.

– Jag måste jobba ännu hårdare än jag någonsin gjort. Jag satte mig ner med mina medarbetare och försökte hitta nya vägar och lösningar för att rädda företagen. Sakta men säkert börjar siffrorna krypa uppåt och jag lyckades hålla liv i alla mina företag.

Restaurangen Kockeriet är Tareqs livsverk.

– Den har allt det jag tycker att en restaurang ska ha. Jag var här varje dag bara för att försöka hålla ihop det. Vi har mycket att ta igen nu men restaurangen är fullbokad och det är jag väldigt glad över.

Sakta men säkert börjar Tareq bygga upp sin räkmacka igen, en räka i taget, snart är det kanske till och med dags för en klick majonnäs.

– Ja, med lite jävlar anamma och klokskap ska vi nog klara det, säger Tareq och ler stort.