Corbyn är populär – men dålig
Labours fall och splittring närmar sig
Det brittiska Labourpartiet grundades år 1900. I vanliga fall hade dess sönderfall, och eventuellt snara splittring, varit en nyhet.
Till och med en stor sådan.
Men i det nuvarande kaoset i Storbritannien finns det inte mycket utrymme kvar i tidningarna.
I fredags publicerade 43 kvinnliga Labourparlamentariker ett öppet brev till partiledaren Jeremy Corbyn. ”Våldtäktshot, dödshot, sönderslagna bilar och tegelstenar genom fönster är något avskyvärt och totalt oacceptabelt”, skrev de. ”Vi förstår att partiledningen inte har total kontroll över dem som väljer att hota och mobba men det betyder inte att partiledningen inte kan agera kraftigare för att skydda kvinnliga kollegor”.
Uppropet avslutades.
”Jeremy, detta görs i ditt namn”.
Så långt har inbördeskriget inom Labour gått. Aktivister skickar hotfulla brev, skriver kränkande tweets och organiserar aggressiva protester. De riktar sig mot parlamentariker som inte stöder, eller uppfattas stödja, partiledaren Jeremy Corbyn.
Främst kvinnor, verkar det som.
Jeremy Corbyn fördömer metoderna, men det verkar inte hjälpa. Fackföreningsledaren Len McCluskey som står nära Corbyn lyfte i fredags teorin att hoten mot Labourparlamentarikerna rent av kan vara planterade av den brittiska underrättelsetjänsten MI5. De vill få det att se ut som att Jeremy Corbyns supportrar är hatfyllda fanatiker, allt för att underminera den nya vänsterinriktade Labourledningen.
Så skulle det förstås kunna vara.
Det är bara inte särskilt sannolikt.
För ganska exakt ett år sedan valdes den då rätt okände Jeremy Corbyn till partiledare. Han bars fram till posten av en märklig koalition av övervintrad bokstavsvänster, trendkänsliga miljöpartister, hipsters, vänsterakademiker, politiskt intresserad arbetarklass och unga arga radikaler.
Det var en rörelse som ingen hade sett maken till på decennier.
Det fanns en längtan efter mer radikal ekonomisk politik och ett Labour som gjorde upp med den utrikespolitik som hade lett Storbritannien in i Irak.
Ingen annan kandidat begrep detta.
Jeremy Corbyn gick och vann.
Som partiledare har han däremot inte varit särskilt lyckad.
Det är en sak att ha en Labourledare som står långt till vänster, det är en annan att ha en Labourledare som står långt till vänster och dessutom inte klarar av sitt jobb. Owen Jones, som är journalist på The Guardian och stöder Jeremy Corbyn, skrev nyligen om sin förtvivlan över detta: ”Jag råkar nämligen tro att socialism å ena sidan, och kompetens och effektiv kommunikation å den andra sidan, inte behöver vara ömsesidigt uteslutande”.
Det har det varit under Corbyn.
Efter folkomröstningen om EU i juni där Corbyn anklagades för att ha gjort en alldeles särskilt svag insats skrev 172 parlamentariker under en misstroendeförklaring. Detta hade fått vem som helst att packa ihop sitt partiledarskap, men Jeremy Corbyn ser inte på världen så här.
Det som pågår i parlamentet med lagstiftning, motioner och omröstningar är mindre viktigt. För Jeremy Corbyn är Labour främst en proteströrelse. Inte en parlamentarisk kraft. Han tycker att han, som är vald av medlemmarna, har ett starkare mandat än parlamentsledamöterna som är valda av det brittiska folket.
Alltså sitter Jeremy Corbyn kvar.
Eftersom han menar att detta är hans plikt.
Man kan tycka vad man vill om detta. Konsekvensen är att Storbritannien inte har någon fungerande opposition.
Labours partiledare kan inte fylla sitt skuggkabinett eftersom det inte finns tillräckligt många parlamentariker som är beredda att jobba för honom.
Därför har det nu blåst upp till ny partiledarstrid. Angela Eagle, parlamentariker från Labours ”mjuka vänster”, var först ut med att ställa upp mot Corbyn. Hon drog emellertid snabbt tillbaka sin kandidatur i brist på stöd. Detta brukar hända kvinnor i Labour, ingen kvinna har någonsin kommit före någon man i något partiledarval. I stället är det nu walesaren Owen Smith som kampanjar mot Corbyn.
Han försöker lansera sig själv som lika radikal, men mer kompetent.
Mycket lite talar för att han kommer att lyckas. Jeremy Corbyn är för populär bland medlemmarna och vinner Corbyn igen finns det en högst verklig risk för att Labourpartiet faktiskt splittras.
Oavsett vem man vill lägga skulden på, allt är långt ifrån bara Corbyns fel, är situationen tragisk. Det är väl ingen som tror att Labour under vare sig Corbyn eller någon annan skulle kunna vinna ett nationellt val just nu.
Men det skulle gå att minimera skadan.
Ett nyval i dag med Corbyn som oppositionsledare skulle leda till en stor konservativ majoritet i ryggen på premiärminister Theresa May. Labours traditionella arbetarklassväljare skulle dessutom i hög grad dras till det främlingsfientliga UKIP och den urbane, cyklande, vegetarianen Jeremy Corbyn skulle ha svårt att övertyga dem om annat.
Om hans ens skulle försöka.
De konservativa skulle därmed vara fullt fria att använda Storbritanniens utträde ur EU för att lansera en ekonomisk och politisk chockdoktrin som landet inte har sett maken till sedan Margaret Thatcher.
Det enda som hade kunnat hindra
dem vore Labour.
I parlamentet.
Inte som ”social proteströrelse” på Twitter.