Kanske en nordisk union är svaret?
Den värld vi känner gick sönder i fredags, den nya får vi bygga själva
I måndags var det tre år sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina.
Och i fredags förnedrade Donald Trump och JD Vance Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj offentligt framför TV-kamerorna i Ovala rummet.
Det har varit en kaosvecka i världspolitiken. Den ”transatlantiska länken” kan vi glömma framöver.
Europa står ensamma, vårt öde ligger från och med nu bara i våra egna händer. Själv hade jag svårt att sova efter att ha tittat på videon från Vita huset.
Men det finns en annan och mer hoppfull bild som också har etsat sig fast hos mig efter veckan.
En bild av motståndet.
På treårsdagen av Rysslands fullskaliga invasion var ledarna från alla de nordisk-baltiska länderna samlade i Kiev. Tillsammans med Volodymyr Zelenskyj gjorde man ett gemensamt uttalande med ett ampert budskap om att inte ge upp.
Bilden som ger mig hopp är av Finlands president Alexander Stubb vid bordet med de andra i den nordisk-baltiska kretsen.
”Vi var det enda landet som gränsade till Sovjetunionen som kunde behålla vår verkliga självständighet, men vi förlorade vår suveränitet. ” sa han.
”Vi kunde till exempel inte själva bestämma vilka klubbar vi ville gå med i. Vi kunde gå med i EU först 1995, när Sovjetunionen hade kollapsat. Och vi förlorade 10 procent av vårt territorium, inklusive de områden där mina farföräldrar föddes och där min far föddes.
Anledningen till att jag säger detta är att det stöd du kommer att se från den finska allmänheten, och jag tror från alla runt detta bord, handlar om identitet och historisk erfarenhet.”
För mig fångar det någonting väldigt speciellt i den gemensamma nordiska erfarenheten.
Våra länder är små och ligger kulturellt oerhört nära varandra. När stormakter viftar med vapen har vi genom skiftande tider fått anpassa oss. Vi har valt olika vägar, Sverige valde alliansfriheten, Norge, Danmark och Island valde Nato medan Finland och de baltiska länderna inte fick välja alls.
Kanske är det vi ser just nu en återgång till den världen. Stormakternas värld. Den starkes rätt.
Den äckliga doft som spreds från Vita huset i fredags känner vi igen från Europas otaliga slagfält. Död, förruttnelse, förbannelse.
Trumps och Putins världsbild skiljer sig inte från generalsekreterare Leonid Brezjnevs, han som lät stridsvagnar rulla in i Tjeckoslovakien under Pragvåren. Eller Nikita Chrusjtjovs, när han med våld krossade drömmen om frihet i Ungern 1956. Eller Stalins när han anföll Finland 1939.
Imperialismens värld.
Den ”identitet och historiska erfarenhet” som Alexander Stubb talar om är geografisk, djup och gemensam för alla oss som bor här uppe i det höga norden.
De åtta nordisk-baltiska länderna är olika. Språk, traditioner och politisk kultur skiljer sig åt, men det finns inga andra länder som ligger oss lika nära.
Här bor tillsammans ungefär 35 miljoner människor. Vår gemensamma ekonomi är lika stor som hela Rysslands, men mycket mer innovativ och med större potential.
Tillsammans motsvarar vi ett stort land i Europa.
Alla är med i Nato och sex av åtta i EU. Men om vi vill utnyttja fördelarna med vår geografi, ekonomi och gemensamma kultur behöver vi integrera våra länder ännu mer än idag.
Det finns fler länder som ligger mycket nära oss. Som Storbritannien, Polen och Nederländerna. Vi har en stor samsyn, inte bara när det gäller Ryssland utan inom politik, handel och utveckling.
Ett starkare nordisk-baltiskt samarbete skulle gynna även ökat samarbete med andra.
Då och då har frågan om en nordisk union väckts genom historien. Den har aldrig riktigt tagit fart. Men kanske är det dags att damma av idéerna igen? I dagens värld, tillsammans med våra baltiska grannar och inom EU och Nato.
För om det är något historien lärt oss är det att brytningstider sällan är snälla mot små länder.
Denna idéströmning kallas ibland för ”nordismen” och den var ganska stark under det sena 1800-talet. Den har lett till ett nära samarbete mellan de nordiska länderna, långt innan EU kom lika långt.
Vissa har till och med argumenterat för en nordisk förbundsstat efter exempelvis tysk modell. Med gemensam utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och gemensamma gränser. Men med stor självständighet på alla andra områden för de olika förbundsländer som ingår.
Gärna som ett steg mot en djupare integration med fler Europeiska länder.
När jag lyssnar på Alexander Stubb från Kiev, Mette Frederiksen när hon representerade de nordisk-baltiska länderna i Paris eller Kaja Kallas när hon i fredags läxade upp Trump börjar jag trots allt känna att det finns en väg framåt.
Detta är mitt hörn av världen. Här hör jag hemma. Och här finns goda vänner att samarbeta med.
Självklart utesluter inte ett starkare nordisk-baltiskt samarbete fördjupning av Europa och Nato, tvärtom. Men EU är en långsam varelse och Nato har existentiell kris just nu.
Den 24 till 25 juni kommer Natos nästa toppmöte att hållas i Haag. Är det våra politikers tur att bli utskällda och förnedrade som Volodymyr Zelenskyj blev i fredags?
Det skulle inte förvåna mig.
Då hoppas jag att våra ledare visar samma ryggrad som Zelenskyj gjorde inför Trump och Vance.
”Allt har sin tid”, sa Emils mamma. ”Katekesen har sin tid och ostkaka har sin tid.”
Den värld vi känner gick sönder i fredags. Den nya får vi bygga själva.
***
Texten är en del av Aftonbladet ledares nyhetsbrev. Prenumerera på nyhetsbrevet här.
