Socialdemokraternas kongress for dummies
Grafik: vem är mest höger? Fikonspråket Doldisen som styr
“Socialdemokratin ser framtiden som sin bästa vän.”
– Utkast till nytt partiprogram för S.
En partiordförandes första uppgift är att lyssna till rörelsen.
Så sa Olof Palme i sitt avslutningsanförande på den socialdemokratiska partikongressen 4 oktober 1969. Rådet var Tage Erlanders och sammanfattar kärnan i Socialdemokraternas organisationskultur: makten kommer underifrån, från de du representerar.
Den verkliga makten ligger inte hos Magdalena Andersson utan hos partikongressen som är vald direkt av partiets nästan 100 000 medlemmar.
Kongressen har 350 röstberättigade ombud. Och vad som sitter i väggarna har enorm makt.
Den 42:a kongressen öppnas onsdagen 28 maj klockan 14:00.
Så vad är kongressen för filurer, vilka falanger finns och vem bestämmer egentligen?
Vi börjar med falangerna.
De finns inte.
Därför har vi gjort en grafik över vilka de är.
Klicka på respektive partidistrikt för en beskrivning.
Partikultur
I partihögkvarterets hiss på Sveavägen 68 står några rader av poeten Gunnar Ekelöf:
När min tid blir
skall jag ta min plats
på förligaste bänken
tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver.
Den fina tanken är nog att människor ska sluta sina uppdrag i tid och lämna över makten till nästa generation. Detta händer dock inte så ofta vilket gör att ungefär samma människor sitter på ungefär samma stolar tills korna går hem.
Det gör, på gott och ont, att oerhört mycket sitter i de berömda väggarna. Här är några av dessa eviga företeelser.
Magdalena Andersson
Partiordföranden i Socialdemokraterna är alltid statsminister eller borde vara statsminister. Hen har en mycket stor makt, både formellt och informellt.
Det finns fyra konkurrerande maktcentra som drar i partiordföranden från olika håll: de är Partistyrelsen, Riksdagsgruppen, LO och SKR-gruppen. Dessa är i sin tur små getingbon av intressekonflikter, intriger och personligheter.
Partistyrelsen återkommer vi till nedan.
Riksdagsgruppen hanterar den dagliga politiken och leds av en gruppstyrelse och ett arbetsutskott. Utskottsgruppernas ordförande är i praktiken partiets talespersoner i olika frågor. Riksdagsgruppen leds av Lena Hallengren.
LO är arbetarrörelsens fackliga gren och LO-fackens representanter är en integrerad del av partiets maktstrukturer på alla nivåer. LO leds av Johan Lindholm.
SKR-gruppen, eller ”kommunmaffian” som är det formellt riktiga namnet, representerar kommun- och regionpolitiker. SKR är en slags skuggregering för svensk välfärd, finns representerad i alla partidistrikt och har ett enormt inflytande. SKR-gruppen leds av Anders Henriksson.
Verkställande utskottet, VU, och Partistyrelsen, PS
VU är Socialdemokraternas ”regering”. Korrekt tilltal är ”det mäktiga VU”. Består av 14 personer, sju ordinarie och sju ersättare. Det leds av Magdalena Andersson.
LO:s ordförande är självskriven.
De fem ”sidoorganisationerna” SSU, S-studenter, Tro och Solidaritet, S-kvinnor och HBT-S är inadjungerade men saknar rösträtt.
Partistyrelsen har 33 ledamöter, varav sju är de ordinarie i VU. Partistyrelsen har även 15 ersättare. Där ingår även VU:s sju ersättare, alltså tillsammans 55 personer. Dessutom är en stor grupp adjungerade. Träffas enligt stadgarna minst fyra gånger per år.
Protokollen är mycket detaljerade och behandlas som statshemligheter.
Valberedningen
Valberedningen leds av Britt Bohlin, som tidigare varit bland annat riksdagsgruppens ordförande. Hon känner de flesta av partiets medlemmar personligen och är en av kongressens mäktigaste dolda makthavare.
I Socialdemokraterna är det i princip alltid bråk om platserna i VU och PS och valberedningen är spelplatsen för intrigerna.
Valberedningens maktposition har stärkts de senare åren.
26-manna
Här hittar vi försteombudsmännen från varje partidistrikt. I 26-manna har man av tradition diskuterat personfrågor och andra viktiga frågor både mellan och under kongressen. Är för organisationen på många sätt viktigare än partistyrelsen. 26-manna träffas fem-sex gånger per år.
På senare år har man tappat i betydelse eftersom omsättningen på ombudsmännen ökat och för att partidistriktens ordförande flyttat fram sina positioner.
Redaktionsutskottet
På kongressen finns ett ”redaktionsutskott” på 15 personer dit man skickar frågor som det går att kompromissa ihop sig kring. Vid konflikter är det ett praktiskt sätt att reda ut skillnader. Mötena brukar sluta med att partiordföranden får som hen vill, men inte alltid.
Temagrupper
Temagrupper hålls på onsdag och är ett forum där partistyrelsen känner av stämningar bland ombuden, kompromissar och löser blandade småkonflikter så diskussionen i själva kongressalen kan handla om de stora frågorna.
Delegationer
Varje partidistrikt har en delegation, från Gotlands 3 ombud till Skånes 35. Delegationen fördelar ansvar för olika frågor inom sig och förhandlar med andra delegationer och partistyrelsens föredragande.
Delegationerna har olika kongresskultur, vissa röstar helt enhetligt, andra som de vill. En erfaren, och möjligen något elak, kongressordförande jämförde en gång Stockholms läns delegation med en nordkoreansk danstrupp och Stockholm med en loppcirkus. När delegationerna satt bredvid varandra såg det väldigt roligt ut…
Regioner
Delegationerna samarbetar inom regioner som följer partiets indelning. Regionerna driver ofta kandidater och ibland frågor ihop.
Regionerna är ”Skogen” som är allt norr om Dalälven, ”CDUTE” som är Mälardalen, ”Väst” som är Västra Götaland plus Värmland och Halland, ”Skåne” som är… tja, Skåne. ”Stockholm” är Stockholms län och stad, ”Sydost” som är vad det låter som plus Gotland.
Den tyngsta regionen är ”Skogen” med 80 ombud. De behöver alltså bara samla 75 ombud från andra distrikt för att vinna.
Stockholms län och stad avskyr av tradition varandra. CDUTE är en slipad politisk maskin. Väst bråkar i princip alltid internt och blir därför bortspelade. Medan Sydost försöker hålla sig väl med alla. Och lyckas, oftast.
Falanger
Det finns inga falanger, som sagt.
Detta är på ett sätt sant, om man med ”falang” menar den typ av organiserade strukturer som finns i många socialdemokratiska partier runt om i världen.
Det finns för att krångla till det två former av höger, en mer liberal (Stockholms län) och en konservativ (Östergötland) och två former av vänster, en mer identitetspolitisk (Kronoberg) och en mer marxistisk (Skåne).
Personfrågor hanteras genom 26-manna, som pratar med valberedningen. Sakfrågor avgörs genom de olika delegationernas representanter i temagrupperna. Men i bakom dessa strukturer finns alltid falangernas långa skugga, eftersom likasinnade distrikt genom åren byggt upp relationer.
Socialdemokraterna har vad som brukar kallas ett ”fraktionsförbud”. Det är alltså inte tillåtet att bilda riktiga falanger. Det görs då och då försök som ligger i gränslandet, som Reformisterna där en stor del av partivänstern samlas.
Det finns även flera olika nätverk, som kan sluta sig samman tillfälligt. Det kan handla om enskilda sakfrågor som HBTQ-rättigheter, kärnkraft, generös invandringspolitik, tiggeriförbud eller att kräva erkännande av Palestina eller om Turkiets folkmord på armenier, syrianer och andra grupper.
Vilka frågor är stora?
Den största ”frågan” är att Socialdemokraterna antar ett nytt partiprogram.
Det är ett mer dagspolitiskt program är vad partiet haft tidigare. Stora delar är i punktform. Exempelvis ska ”stram flyktingpolitik” skrivas in i partiprogrammet.
”Stram svensk migrationspolitik för att integrationen ska fungera” är en mening det lär bli bråk om.
Socialdemokraterna antar även ett nytt organisatoriskt program som det kan bli en del diskussion om. Målen är att samarbeta närmare med LO-facken, bli fler och särskilt försöka värva personer under 35 år.
Några andra frågor det är värt att hålla ögonen på:
Den ekonomiska politiken, det är dragkamp mellan partiledningen och vänsteroppositionen om hur expansiv finanspolitiken ska vara. Men även mer konkreta detaljer, som skuldankaret.
Arbetstidsförkortning, kongressen kommer att avgöra hur viktig frågan är inför valet och en kommande S-ledd regering.
Skogen. Av någon anledning är det bråk om skogspolitiken.
Tandvårdsreform. Detta är en evig fråga som alltid återkommer varje kongress men som det sedan aldrig blir något av. Tänderna är en del av kroppen, jada jada. Sen händer ingenting
Mål för full sysselsättning. Även detta är kod för att flytta politiken mer åt vänster. Som mål var detta centralt för S under 60–80-talen. Alla är med på det men djävulen finns i detaljerna.
Migrationspolitiken. Det finns en liten men högljudd opinion mot en stramare flyktingpolitik. Som sannolikt inte får gehör men inte helt kan ignoreras helt.
Biståndspolitiken. Delvis samma opposition som migrationspolitiken. Den vill egentligen återgå till enprocentsmålet för biståndet (som S lämnat efter att regeringen lämnade det, men som alla talar tyst om.
Maktbalans mellan stat och kommun/region. Det är ett bråk som finns under andra bråk och handlar om statsbidrag till kommuner och regioner samt hur mycket staten egentligen ska styra. Brukar vara obegripligt för media.
Vem bestämmer?
Svaret är: det beror på.
Är kongressen på gott humör bestämmer partiledningen, surnar den till kan vad som helst hända.
Traditionen är att partiledningen genomför de beslut som fattas. Argumentet att partikongressen beslutat något väger oerhört tungt vid en diskussion i riksdagsgruppen eller i regeringen.
Anders Lindberg
