Vänsterns problem är att de är dåliga på bowling
Inte Wallenberg som är Dadgostars räddning
Publicerad 2025-04-07
Många satte nog kaffet i vrångstrupen av nyheten att Jacob Wallenberg ska coacha Vänsterpartiet så att de blir regeringsdugliga.
Mina egna källor hälsar att han dessutom gjorde det mycket bra på Vänsterpartiets så kallade ”regeringsskola” även om Anders Borg var ännu bättre.
Senaste gången jag själv var inbjuden till just Vänsterpartiet för att prata var flera år sedan, på en nationell samling i Göteborg. Det var väldigt trevligt även om de inte höll med mig om särskilt mycket.
Att partierna, eller deras ungdomsförbund, bjuder in talare utifrån tillhör det normala. Det är en del av svensk partikultur.
Men Jacob Wallenberg hos Vänsterpartiet?
Det är stark tobak.
Jag började själv på Aftonbladet 2010. Då hade jag strax innan arbetat i den gemensamma rödgröna valrörelsen i valet samma år. Så jag har en del synpunkter på just regeringsduglighet och vad den kan betyda.
2010 var Vänsterpartiet ett sänke för de rödgröna på grund av tre saker.
1. Partiledaren Lars Ohly hade svårt att hantera partiets kommunistiska historia och till och med själva ordet ”kommunism”. Han ville dessutom gärna förklara sig vilket fungerade sådär, milt uttryckt.
2. Vänsterpartiets partikultur var odisciplinerad och ofta rena skandalfabriken. Tjänstemännen var väldigt professionella men lite för många personer i partiet uppfattade valrörelsen som ”allmänhetens fria åkning” vilklet gjorde att partiledningen fick släcka interna bränder istället för att bedriva valrörelse.
Och.
3. Politiken var för knäpp. S, V och MP hade arbetsgrupper som tog fram politik. På ena sidan bordet satt personer som jobbat i statsapparaten i många år som statssekreterare, statsråd och spinndoktorer. På den andra folk som tyckte att USA skulle lämna alla militärbaser i världen och att detta var den allra viktigaste frågan.
Det sket sig totalt.
Vi som hade ansvar för att sopa upp resterna grät blod. I alla tre partierna, ska tilläggas. Det var en episk krock av partikulturer. Till slut litade ingen på någon.
Själv lämnade jag politiken efteråt om började skriva ledare i Aftonbladet i stället.
Och nu är det alltså dags igen.
Jag vet inte om Jacob Wallenberg kommer att lösa detta åt Nooshi Dadgostar men det kan säkert hjälpa att få hans perspektiv.
Men jag tror mina tre punkter ovan fortfarande kan vara en bra början i ett internt arbete. Nooshi Dadgostar behöver inte släpa på Berlinmuren, vilket är väldigt bra.
Hon var fyra år när den föll.
Men det Lars Ohly misslyckades med – att bygga förtroende hos S och MP – är fortfarande första steget in i ett samarbete. Så de tråkiga orden ”förtroendeskapande åtgärder” behöver stå överst på Vänsterpartiets åtgärdslista.
Som middagar, bowling, gemensamma studieresor och kanske en whisky på kvällskvisten.
Vänsterpartiet kan tycka att det i första hand är andras uppgift att bjuda till.
Men det är V som kommer in från kylan, bollen ligger hos dem. S, MP och faktiskt även C är etablerade i regeringssammanhang. De har människorna, institutionerna och erfarenheten.
Det har inte V, och har därför väldigt mycket mer att bevisa. Särskilt som de hotar övriga partier hela tiden, vilket i regel retar folk till vansinne.
Det leder mig till min andra punkt, V:s partikultur. När V:s vice partiledare Ida Gabrielsson i SVT (hon visste inte att de spelade in) kallade S för ”fittor” var det en smula odiplomatiskt.
Men den stora skadan var att det påminde S om att: ”Ja, just ja, det är ju så här Vänsterpartiet håller på. Det hade jag glömt.”
Det här är främst ett problem för V själva men de måste faktiskt sluta skjuta sig själva i foten. Partidisciplin är ingen tebjudning, den måste fungera.
"Någon jävla ordning ska' det va' i ett parti" som tidigare partiledaren C H Hermansson sa i ett berömt tal på partiets kongress 1969.
Det bör bli Nooshi Dadgostars nya motto. I en valrörelse gäller ”it's my way or the highway”. Annars är det ingen valrörelse, utan något annat.
Och den tredje punkten är smärtsam: men lämna de politiska käpphästarna i stallet.
V:s utrikes och säkerhetspolitiska instinkter kan tjäna som exempel. Lämna aktivisterna utanför förhandlingsrummen den här gången, inga PKK-flaggor, inga förbud mot vapenexport, inga försök att ”förstå” Kuba.
Vänsterpartiets roll i svensk politik är att vrida hela politiken åt vänster. Inte stupa i farstun på att en riksdagsledamot från Ingvarsfors ska försöka förklara varför Nicolás Maduro egentligen är missförstådd.
Själv hoppas jag att Nooshi Dadgostar klarar det. För har Vänsterpartiet en gång klarat att sitta i en regering, då är den saken löst för all framtid. Då är den milstolpen bakom partiet. Och det vore viktigt för hela den breda vänstern i Sverige.
Det fungerar i kommuner och regioner, det kan fungera i regeringen också.
Om jag får välja, utifrån dagens opinionssiffror, så tror jag det bästa vore en majoritetsregering med S, V, MP och C. Den kommer att vara en mardröm att förhandla fram, men när den väl är på plats blir den stabil och kan vinna fler än ett val.
Det borde vara värt ganska många ”förtroendeskapande åtgärder”.
Bowling är dessutom ganska trevligt.
***
Texten är en del av Aftonbladet ledares nyhetsbrev. Prenumerera på nyhetsbrevet här.