Vi bör lyssna noga på rösterna från Vipeholm
Lät Sverige "sinnesslöa" svälta till döds?
Lät Sverige funktionshindrade svälta tills de dog?
Frågan kan låta retorisk, rentav löjlig.
Men vi behöver faktiskt ett svar. Vad hände egentligen Berit, Stig, Olle, Inger och alla de andra bakom murarna på Vipeholm?
De stora dragen i dokumentärserien Vipeholmsanstalten av ekots reporter Randi Mossige-Norheim är kända sedan tidigare.
Mellan 1935 och 1982 låg Sverige största sjukhus för så kallade "sinnesslöa" i Vipeholm utanför Lund i Skåne. De intagna betraktades som svårskötta och obildbara, saknade av ingen. Anstalten var slutstation för svenskar med svåra funktionsvariationer i nästan ett halvt sekel.
Under 1940- och 50-talen genomfördes de så kallade kariesexperimenten på Vipeholm, det är nog den mest kända episoden.
Eftersom de "sinnesslöa" ofta matades och eftersom de inte tog sig därifrån kunde man noggrant studera vad som hände med deras tänder om de fick äta godis hela tiden. En särskilt klibbig kola togs fram för att förstöra tänderna.
Det var efter kariesexperimenten vi fick kampanjer för lördagsgodis i Sverige och Folktandvården byggdes ut. Slutsatserna är fortfarande avgörande för svenska folkets tandhälsa. Studien citeras över hela världen.
De mänskliga försöksdjuren på Vipeholm fick sina tänder ödelagda, många fick gå med ständig tandvärk.
Men Randi Mossige-Norheim börjar inte där. Hon börjar med sin farbrors hjärna.
På en lista med 152 hjärnor från intagna på Vipeholm som skickats till hjärnlaboratoriet i Uppsala hittar hon Inge Torkel Mossige-Norheim, hennes pappas lillebror.
Det blir startskottet till ett stort pussel. Hon hittar anhöriga till människorna på listan som fortfarande är i livet. Som kan berätta.
Först minns de inte. De som skickades till Vipeholm verkar ha strukits ur släktens historia. Men det finns brev, journaler och papper som länge legat undangömda. Och efterhand kommer minnena tillbaka.
Bit för bit låter Randi Mossige-Norheim människorna kliva fram ur historiens dunkel i vad som formas till den sannolikt bästa radiodokumentär jag någonsin hört. Om du har tid under julledigheten så lyssna, den ligger på Sveriges radio play.
För det var människor som befolkade Vipeholm, inte siffror.
Som Fritz Olof Theodor Johansson, kallad Olle. Han skrev brev från Vipeholm och längtade hem till kastanjeträdet på gården, små flaskposter med nödrop. Men breven skickades aldrig till hans mamma. Randi Mossige-Norheim hittar dem i stället i hans journal.
Jag tror att han svalt ihjäl rent ut sagt. Han blev så mager och svag så han klarade inte av en infektion
Eller Inger Lindbom som dog i tuberkulos utan att ha fått rätt vård. Eller Berit Boman. Även hon dog i tuberkulos bara tretton år gammal efter att man väntat ett år på att sätta in behandling. Kanske förstod man inte, kanske lät man tiden gå.
Eller Stig Beijer som hade epilepsi och kom till Vipeholm när han var åtta och dog sju år senare.
- Jag tror att han svalt ihjäl rent ut sagt. Han blev så mager och svag så han klarade inte av en infektion. Han dog ju i lunginflammation, säger Stigs storebror Bertil Beijer.
Vipeholm styrdes mellan 1935 och 1963 av överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderberg.
Fröderberg hade utvecklat ett eget klassifikationssystem där de intagna delas in i sju intelligensgrupper, från noll till sex. De som ingick i grupp noll var ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter” skrev han.
Det var för att ta reda på mer om dessa grupper som han skickade de 152 hjärnorna till Uppsala. Utan att anhöriga fick veta.
I sina kvarlämnade papper resonerar Fröderberg kring dödshjälp för de intagna.
”Vanvettigt att förlänga deras liv så att dom blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad ” skriver han.
Bertil Beijers misstanke kanske inte är så orimlig som den först låter.
Enligt frilansjournalisten Thomas Kanger, som har gjort delar av researchen till dokumentärserien, finns otillfredsställande frågetecken i historieskrivningen om Vipeholm.
Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. 1940 dog 23 intagna. Året efter hade siffran stigit till 66. Året därpå dog ytterligare 80 manliga patienter. Av de som kom till Vipeholm 1941 och 1942 dog var femte manlig patient inom ett år.
En märklig omständighet är att överdödligheten bara verkar ha drabbat de intagna i intelligensgrupperna noll till två enligt Fröderbergs klassificeringssystem.
”Ökningen i dödlighet kan icke förklaras av näringsbrist utan måste ha sin orsak i biologisk mindervärdighet” skrev Fröderberg i årsberättelsen 1942.
Forskare har inte funnit något stöd för en svensk motsvarighet till nazisternas eutanasiprogram, alltså aktiv dödshjälp för "sinnesslöa".
Men vad är egentligen förklaringen?
Om det handlade om undernäring i krigstidens Sverige, varför begärde man inte mer mat?
Det är utomordentligt obehagligt att vi inte har svaren. Randi Mossige-Norheims dokumentär har fem delar men väcker betydligt fler frågor än så.
Varför vet svenska folket så lite om vad som faktiskt hände med de tusentals som skickades till Vipeholm? Varför lärs inte denna historia ut i skolorna? Om detta må vi också berätta.
I dag är Vipeholm en skola, Vipan. Minnena av det förflutna har suddats ut.
Författaren Göran Rosenberg har föreslagit att staten borde öppna ett museum i Vipeholm om "människosynens och människovärdets svenska historia". Gärna med tillhörande forskningsresurser.
Det är en mycket bra idé. Och det vore på tiden.
Regeringen bör dessutom ta initiativ till en svensk vitbok om vad som egentligen hände där. En förebild kan vara regeringens vitbok 2014 om behandlingen av romerna: "Den mörka och okända historien - Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet".
På Norra kyrkogården i Lund finns en minnessten med inskriptionen ”Var resan stormig huru skön är hamnen”.
Här vilar 560 män, kvinnor och barn som dog innanför murarna. Vi behöver få höra deras berättelser.
***
Lyssna på radiodokumentären i Sveriges radio play
Del 1/5. Vipeholmsanstalten - Min farbrors