Det pågår ett krig mot det svenskaste vi har
Folkrörelser och kultur står i skottgluggen
Jag gissar att det kan ha varit höst 1975. 13 år gammal skulle jag delta i mitt första träff med UNF, Ungdomens nykterhetsförbund. Lokalen, det lilla ordenshuset i Grythyttan, kändes på något sätt respektingivande i sin skrud av grå eternit.
Sanningen är förstås att det inte fanns så många andra fritidsaktiviteter för den som befann sig i sina första tonår i Grythyttan 1975. Det brinnande engagemanget för nykterhet var knappast den starkaste drivkraften. Att träffa kompisar, lära sig dansa schottis och spela innebandy drog mer.
Jag blev inte nykterist, och idag tror jag inte att jag är något vidare på schottis heller. Ändå tänker jag att den där IOGT-lokalen förändrade mitt liv.
Det blev min inträdesbiljett till det jag ser som kärnan i en svensk särart, folkrörelse- och folkbildningstraditionen.
I det anspråkslösa sammanträdesrummet med stapelbara stolar och perstorpsplatta på bordet fick jag lära mig ord som acklamation, votering och adjungerad. Jag fick lära mig att ställa en propositionsordning och att läsa stadgar. Men framför allt fick jag en känsla för vad människor kan åstadkomma genom organisation och jämlikt samarbete.
Jag kan fortfarande leda ett sammanträde, men det är den där känslan som på allvar blev en läxa för livet.
Ibland betraktar vi öppenheten, friheten och mångfalden som en del av vårt lands karaktär. Något i det svenska kynnet. Det är nog inte så historiskt korrekt. Fram till 1858 hade vi lagar som förbjöd människor från att ens träffas för att be utan en präst.
Människor tvingades emigrera för att få tolka guds ord på det sätt de ville. Att utmana politiken ska vi inte prata om.
Frikyrkorna blev de första folkrörelserna. Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen följde tätt i hälarna. Tanken om en människa, en röst tog form i frivilliga sammanslutningar.
Människor har dött för den tanken. Också i Sverige.
Vi har precis firat den allmänna rösträttens 100-årsdag
I politiken dröjde demokratin. Vi har precis firat den allmänna rösträttens 100-årsdag. Ett långt människoliv. Äldre är inte det demokratiska Sverige.
Det finns ett ord för det där jag lärde mig i Grythyttans UNF på 1970-talet. Och jag tänker fortfarande inte på mötestekniken. Jag tänker på det kollektiva självförtroendet som föreningsarbete ger.
I sin bok om Italien från 1993 – Den fungerande demokratin – talar den amerikanske statsvetaren Robert Putnam om socialt kapital.
Putnam undersökte hur en decentraliseringsreform tagits emot i olika delar av Italien. Inte överraskande blev resultatet bättre i det rikare Norditalien än i det fattigare södra delarna av landet. Men Putnam menar att det inte främst handlar om pengar.
I stället hävdar han att det som får demokratin att fungera är människors frivilliga samarbete. Band som knyts i sångkören, i fågelskådningsklubben eller i idrottsklubben spiller över på samhället. Föreningslivet lär oss helt enkelt att lita på varandra, var hans tes.
Det är dessutom bra för ekonomin. Den som kan lita på människor runt sig får lättare att starta företag eller göra affärer.
Vi sjunger inte i kör eller tittar efter fåglar därför att vi har råd. Vi har råd därför att vi gör precis det.
De svenska folkrörelserna, frikyrkor, idrottsklubbar, nykterhetsorganisationer, fackföreningar och studieförbund, har varit som en enorm reaktor för att producera och sprida socialt kapital. Det har blivit allt tyngre, men nästan alla har ändå sett mångfalden och det frivilliga samarbetet som någonting värdefullt.
Den politiska högern gjorde förstås motstånd i det längsta, som med demokratin. Men till sist föll också det. Pluralism och folkrörelser blev hjärtat i den svenska samhällsordningen.
Tills nu. Något har hänt sedan valet i höstas, och det är ingen tvekan om att det är Jimmie Åkesson och hans partikamrater som håller i taktpinnen.
Sverigedemokraternas ovilja att acceptera kulturens frihet handlar inte bara om att Åkesson blir nervös av män i klänning. Den är ett uttryck för ambitionen att kontrollera allt, från generaldirektörer till ABF-avdelningar och journalistik.
Det får konsekvenser. När Björn Söder som representant för ett parti som praktiskt taget sitter i regeringen vill strypa stödet till kritiska människorättsorganisationer signalerar det ett annorlunda samhälle. När lokala SD-politiker i Trelleborg och Hässleholm drar in stödet till studieförbunden också.
I det ljuset måste Tidöavtalets formulering om att ”reformera” stödet till folkbildningen läsas. Och uppdraget till den redan tillsatta utredningen om SVT och Sveriges Radio.
Det är också i det ljuset den häpnadsväckande idén att förbjuda politiska motståndare att arrangera lotterier ska förstås. Sverigedemokraterna har inte ens hymlat med att de ser en möjlighet att förfölja politiska motståndare med lagens hjälp.
Öppnar man den dörren är det svårt att se vem som skulle kunna stänga den igen
Öppnar man den dörren är det svårt att se vem som skulle kunna stänga den igen.
Ordenshuset i Grythyttan står kvar men det finns inte längre någon UNF-avdelning. Inte någon nykterhetsloge heller. Precis som andra folkrörelser har organisationen kämpat i motvind ganska länge.
Jag antar att den här texten vänder sig till dig som ändå tror på folkrörelsen. Dig som tränar ett knattelag eller leder en scoutgrupp. Till dig som offrar en torsdagskväll för styrelsemötet, kämpar med att skriva ett protokoll eller jobbar för att kallelsen till årsmötet ska komma ut.
Det du gör är kärnan i det öppna Sverige. Ett kapital samhället borde förvalta. Dessvärre tycks de som styr vårt land vara på väg åt ett helt annat håll.