Med Svenonius blir det fler nationella nödlägen
Sjukvårdspersonalen sliter ut sig, men hon har inte vaknat än
Det är som att vara mitt uppe i en brinnande konflikt om äpplen och efter lång tid inse att motparten egentligen bråkar om päron.
Så känns det när jag läser den senaste intervjun med Irene Svenonius i Expressen.
Hon är som bekant ansvarig för sjukvården i stockholmsregionen och brer ut sig om allt från sin barndom till pandemin.
Men medan sjukvårdsanställda ropar efter en rimligare arbetsmiljö, bättre framförhållning och påtalar bristen på skyddsutrustning, har Svenonius en helt annan verklighetsuppfattning.
-I Stockholm har sjukvårdsledningen förändrat en apparat som normalt hade tagit åratal att ställa om. Vi kunde fyrdubbla antalet IVA-platser. Vi visade att man i vardagen inte behöver ha en organisation som är planerad utifrån krig eller kris, säger hon till Expressen.
Inte behöver en organisation som är planerad utifrån krig eller kris. Jag är tvungen att läsa citatet några gånger.
Menar hon att medan sjukvårdspersonal sliter ut både sin fysiska och psykiska hälsa, medan det larmats om materialbrist i månader, så är allt ändå frid och fröjd i sjukvården?
Medan experter beskriver krisen som en väckarklocka, att vi äntligen inser betydelsen av beredskap och långsiktighet, har Svenonius inte ens vaknat än.
Världshälsoorganisationen utlyste ett globalt nödläge i januari. Det har bara gjorts fyra gånger tidigare. I februari och början av mars började vårdcentraler och sjukhus desperat utlysa skyddsutrustning. I mitten av mars skapade region Stockholm en inköpsorganisation som skulle hitta och köpa in skyddsmaterial, nu i konkurrens med nästan hela världen. Enligt Svenonius har omställningen gått bra.
-Jag hoppas att vi använder drivkrafterna i entreprenörskap och innovation. Att vi har en sjukvård som är professionsdriven, och mindre styrd av politiska beslut. En lärdom av pandemin är att vården snabbt går att omorganisera utifrån människors behov.
Jag undrar lite vad hon menar med att sjukvården ska vara mer ”professionsdriven”. För när hon får frågan om hur hon ser på kritiken som framförs av vårdanställda säger hon att ”man ser hur det är i Stockholm, men man vet kanske inte hur det är på totalen”.
Att personal larmar om kris i Stockholm beror alltså på att de inte förstår hur bra de har det jämfört med resten av landet. Professionen hon pratar om har kritiserat högljutt, även innan det nationella nödläget. Men hon verkar inte lyssna.
Till sist frågar Expressens reporter om hon sitter kvar efter 2022. Då svarar hon att hon har ”mer kvar att göra här”.
Och efter åratal av privatiseringar, skandaler och jäv är jag rädd att hon har rätt. Man kan alltid göra det värre.