Mejla

Lina Stenberg

Utøya kan bli verklighet i Sverige i dag

Det rasistiska terrordådet har inte lärt oss något

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ali Esbati var på  Utøya för tio år sedan. I den nyutkomna boken "Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle" skriver han om upplevelsen.
Ali Esbati var på Utøya för tio år sedan. I den nyutkomna boken "Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle" skriver han om upplevelsen.

LEDARE

"Utøya är den tryggaste platsen i Norge att vara på just nu." Skärrade ungdomar samlas efter nyheten om sprängdådet i Oslo, den 22 juli 2011. En röst lugnar.

Aktiviteten var i full gång på den lilla ön. AUF, Norges motsvarighet till det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU var mitt i sommarens lägervecka och Ali Esbati, nu svensk riksdagsledamot för Vänsterpartiet, då en av medgrundarna på vänstertankesmedjan Manifest, hade just hållit sitt föredrag.

När vi i dag, exakt tio år senare påminns om scenariot i samlingssalen med det tryggande orden är det svårt att inte få ont i magen. För vi vet ju vad som snart skulle ske. Bara timmar senare hade 69 lägerdeltagare mist livet, över 200 var skadade. Och landet, ja hela Norden var i djup chock. För medan världen var upptagna med sprängningen i Oslo hade Anders Behring Breivik i lugn och ro fullföljt sin plan och kallblodigt skjutit mot lägerdeltagarna.

Det tog tid att skriva

Ali Esbati bestämde sig tidigt efter terrordådet att dokumentera upplevelsen. Att berätta och ge röst åt dem som inte längre fanns i livet.

För en månad sedan kom boken "Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle" (Leopard förlag, 2021) ut i bokhandlarna. Till 10-årsdagen var det "nu eller aldrig" beskriver han i en intervju med Aftonbladets ledarsida. Och det blev nu.

Det har tagit emot att skriva om det som hände den dagen för tio år sedan. Inte bara, beskriver han, för minnena, för de som rycktes bort. Terrordådet gjorde rasismen om möjligt ännu mer påtaglig. Kom ännu djupare under skinnet – kan tänkas – för en som likt Esbati själv varit flykting, som själv känt rasismen i kroppen.

Hur kunde dådet få ske? Detta är en fråga som Norge ännu inte riktigt svarat på och frågan är om vårt grannland – eller vårt eget land för den delen – har lärt sig särskilt mycket av på de tio år som gått.

Ali Esbati beskriver frustrationen han levt med. För även om Breivik rasistiska motiv hela tiden har varit klara för allmänheten, har dådet i huvudsak förklarats som något annat. Som en ensam galnings verk. Helt frikopplad från samhällets ökande främlingsfientlighet.

Det går snabbt i Sverige

Och här kommer bokens titel in i bilden. För är det något Ali Esbati vill förmedla är det hur fel ute vi är när vi inte tar rasismen som samhällskraft på allvar. Hatets drivkrafter och högerpopulismens konspiratoriska motor.

Men boken hade blivit en annan om den skrivits då, direkt efter dådet. För under de tio år som gått har mycket hunnit hända, i helt fel riktning.

– Jag är väldigt rädd för den utveckling vi ser, precis som när nyliberalismen slog i Sverige har vi varit senare än vår omvärld. Men det har gått snabbare. Risken för våldsamma händelser med högerextrema motiv har blivit mycket större.

Hur den aningslösa högern öppnar dörrar och snabbar på rasismen behöver vi synliggöra. För som Esbati säger, det går väldigt snabbt just nu.

Men det är inte bara den direkta rasismen som är farlig, betonar han. Det är inte SD eller SD-svansen som är det största hotet.

Samma dag som vi samtalar om boken har en ledartext fått snurr på Twitter. Det är Alice Teodorescu som skriver "kan man prata migration utan att vara rasist?". Artikeln är, menar Esbati en tydlig illustration av faran där normaliseringen av rasismen har skett genom de etablerade högeraktörernas acceptans.

– Vi har hamnat där Norge var redan före 22 juli, i besattheten av att bara prata om etnicitet och migration. Och det får effekter när alla andra perspektiv och frågor trängs undan. Och det blir en metadebatt om vilka som inte vågar prata om frågorna i de av högern förutbestämda termerna.
Metadebatterna liksom den diskursiva makten, att dra gränsen utanför sig själv medan man flyttar på sig, är synonymt med vår samtid, menar han. Att påstå "det här kan inte vara rasistiskt för jag är ju inte rasist", ungefär som Teodorescu indignerat skriver.

Rasismen gör något med människor

Taktiken är effektiv. För det blir svårt att bemöta den offensiven.

Och det är detta som redan hade pågått i Norge innan Utøya-attentatet och som gjorde att landet aldrig tog itu med traumat 2011 som det rasistiska dåd det var, menar Ali Esbati.

För en som inte var där, som inte kan norsk politik, kan det te sig bra märkligt. Det värsta som kan hända ett land, kan man påstå, skedde i Norge. Barn sköts ihjäl, kallblodigt, bara för att de representerade något som gärningsmannen hatade. Ändå är det hans, Breiviks tankar om rasism som gått framåt, både i Norge och i Sverige.

Och just detta, hur den aningslösa högern öppnar dörrar och snabbar på rasismen behöver vi synliggöra. För som Esbati säger, det går väldigt snabbt just nu.

– Rasismen gör något med människor, det gör något med människors hälsa. Man känner det varje dag och det är tungt.

Ali Esbati vet vad han talar om. Han vet att rasismen och islamofobin är fysisk för den som drabbas. Hur den begränsar livsmöjligheter och lämnar människor i en känsla av att vara utanför i sitt eget samhälle. Att ständigt vara ifrågasatt, inte för vad man tycker utan för den man är. I boken skriver han om hur det var att komma till Sverige från 80-talets Iran. Han skriver om hur föräldrarna aldrig fick jobb som motsvarade deras utbildning. Om en upplevelse i badhuset med den lilla dottern när en insikt om hur han inte kan skydda henne mot rasismen slår honom.

Hoppet då, finns det ett sådant? Här är han tydlig. Och svaret stavas solidaritet. Med en stark stat som fångar upp, institutioner och politik som fördelar resurser, en utbyggd sjukförsäkring och starka fack. Men också antirasismen som kraft.

För hatet går att stoppa. Kanske är det med den övertygelsen vi i dag, 10 år senare, bäst hedrar de som med hela framtiden framför sig så meningslöst rycktes bort då, för tio år sedan.

***

Chatta med Lina Stenberg. Chatten öppnar 09.00, men ställ dina frågor redan nu.

Av: 

Lina Stenberg

Publisert:

LÄS VIDARE

Sverige hade inte klarat corona utan invandrarna

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ali Esbati

Anders Behring Breivik

AUF

Utøya

Högerpopulism

Nyliberalism

Vänsterpartiet