"Rädsla är ofta en dålig rådgivare"

Vi pratar med ärkebiskop Antje Jackelén om motståndskraft

Antje Jackelén

Lyssna på krönikan, Anders Lindberg läser

Den nionde mars hade den italienska tidningen L’Eco di Bergamo en och en halv sida med dödsannonser. I fredags var det tio sidor.

"Det är som att en kemisk bomb har exploderat" säger Daniela Taiocchi, 49, som ansvarar för minnessidorna, till The Washington Post.

Det lokala krematoriet har börjat arbeta tjugofyra timmar om dygnet och själva ceremonierna i kyrkan är skjutna på framtiden. Men när Italien bad Europa om hjälp fanns ingen att få, även Sverige sa nej.

Omkring vårt land stängs gränser och vardagslivet som vi känner det bromsar in och avstannar. Det som händer väcker många frågor, om nära och kära. Om livet och om döden. Det är samtal vi är notoriskt dåliga på i vårt sekulära Sverige.

I Norge har statsminister Erna Solberg tagit initiativ till en presskonferens för barn. Det borde den svenska regeringen ta efter. Men även vuxna känner oro.

– Rädsla är ofta en ganska dålig rådgivare, i varje fall i längden. Samtidigt behöver vi förhålla oss till vår rädsla, säger Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan till Aftonbladet ledare.

Kyrkan har ställt in större musikevenemang men gudstjänstverksamheten fortsätter, ibland digitalt. Man har ändrat rutinerna vid nattvard så att de som deltar inte dricker ur kalken och man tar inte i hand. Kyrkan har även höjt sin beredskap för jourhavande präst och märker redan nu hur samtalen ökar, både på telefon och via chatten.

– Vi behöver även en andlig motståndskraft. Vi behöver gå från att tänka på att skydda mig och mina närmaste till att tänka bredare. På andra. "Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens." skriver Paulus. Vi kan omvandla vår rädsla till kärlek och omtanke, säger Antje Jackelén.

I Oxelösund i Sörmland har Svenska kyrkan gått ut på Facebook och erbjuder personer i riskgrupper hjälp med att handla mat och gå till apoteket. Det civila samhället börjar mobilisera, och det kommer att behövas.

Bara så kan vi som land ”slå en ring” kring riskgrupperna, som Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson sa på gårdagens pressträff med Stefan Löfven. Den "ringen" är vad som står mellan oss och ett betydligt allvarligare läge. Och alla måste nu ta sitt ansvar för att det ska fungera.

Antje Jackelén påpekar att det enligt kyrkans kalender är fastetid just nu, en tid för eftertanke då man traditionellt avstår från saker och reflekterar över vad som är viktigt i tillvaron.

– De av oss som har väldigt aktiva liv utsätts nu för att det blir en lite långsammare tid. Ta chansen och gör något av den tiden, säger hon.

Jag tillhör en generation svenskar där nästan alla män gjorde värnplikt. En sak som jag minns från utbildningen är det som kallas "soldaterindran". Historiskt var det en ed soldater svor men i modern tid en text som läses upp vid något högtidligt tillfälle.

En mening etsade sig fast: "Försvarets styrka och landets säkerhet beror på den personliga insats som du och alla vi andra kan göra och på allas vår förmåga att samverka för att lösa de uppgifter som ålagts oss."

Det är på dig det beror.
På din förmågan till samarbete.

All krishantering kommer sist och slutligen att handla om det egna ansvarstagandet.

När brandkåren säger åt dig att inte grilla så gör du inte det. När räddningsledaren behöver en hjälpande hand så ställer man upp.

Och när Sverige står i samma läge som Italien gjorde för ett par månader sedan gör man som smittskyddsläkarna säger. Och alla måste göra sin del. Att ”slå en ring” runt riskgrupperna som håller över tid är inte liten insats.

Sveriges alla föreningar, samfund och folkrörelser som inte redan gjort det behöver nu ställa sig frågan "Vad kan vi göra?".

Börja med att kopiera Facebookinlägget av Sebastian, Eva och Ingalill på Svenska kyrkan i Oxelösund.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.