”Känns som min plikt att hjälpa palestinierna”
Judiske Oriel skyddar Oscarvinnarens by
VÄSTBANKEN Under min vecka i Israel och på Västbanken återkommer samma fråga, nästan överallt jag kommer: ”Varför är Sverige så tyst när vi behöver er mer än någonsin?”
Det är en fråga som främst ställs av palestinier. Men också av judiska israeler som arbetar för fred, dialog och mänskliga rättigheter.
Många av dem minns ett annat Sverige.
Sverige erkände Palestina som stat i oktober 2014. Det sågs som ett moraliskt ställningstagande – och ett sätt att visa ledarskap.
Men de senaste åren har Tidöregeringen lagt om kursen.
Under Israels krig i Gaza var flera andra länder betydligt tydligare än Sverige. Norge, Frankrike, Spanien och Italien fördömde krigföringen och det massiva dödandet av civila. De använde skarpa ord och krävde ansvar.
De tog också emot skadade palestinska barn och vuxna för vård.
Sveriges regering valde i stället att stoppa stödet till FN-organet UNRWA, som hjälpt palestinier sedan 1948.
Men det är inte bara tystnaden om Gaza som förvånar människorna jag möter. På Västbanken är besvikelsen djup över att Sverige inte sätter hårdare press på Israels bosättningspolitik.
För varje dag som går tar allt mer aggressiva bosättare över palestinsk mark. De bygger baracker och hus. De sätter upp stängsel och spärrar av vägar. Stänger av el och vatten.
De hotar med våld och trakasserar. Ofta med stöd, eller passivitet, från israelisk militär.
Bosättarvåldet på Västbanken skildras i filmen ”No other land”, som vann en Oscar för bästa dokumentär förra året. Filmen följer livet i små palestinska byar som långsamt pressas bort.
En av filmens regissörer är palestiniern Basel Adra. Han bor i byområdet Masafer Yatta. I höstas skadades tre av hans familjemedlemmar i en bosättarattack.
Jag besöker Masafer Yatta tillsammans med den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem och Svenska kyrkan. Där möter jag Oriel. Han är en amerikan-israel, uppvuxen i Denver, och har bott i Israel i tio år. Han är aktiv i Center for Jewish Nonviolence.
Just nu är han här för så kallad skyddande närvaro. Genom att vara på plats försöker aktivister minska risken för våld.
– Många palestinier lever under extrem press. Att vi är här betyder mer än man kan tro. Det visar att de inte är ensamma, säger Oriel.
Det kan handla om att följa palestinska herdar, så att deras får inte attackeras. Eller att stå bredvid familjer när bosättare närmar sig. Organisationen dokumenterar övergrepp, kontaktar jurister och försöker skapa internationell uppmärksamhet.
Varför väljer du detta liv, i stället för ett tryggare i USA?
– Ju mer jag fick höra om palestiniernas situation, desto starkare blev känslan av ansvar. Och skuld. Det som sker görs i mitt lands namn, säger Oriel.
En av Oriels närmaste vänner var palestiniern Awdah Hathaleen. Han sköts ihjäl av en israelisk bosättare förra sommaren. Mordet filmades av vittnen. Trots det har ingen ställts inför rätta.
Awdah Hathaleen var också en del av filmteamet bakom ”No other land”.
– Han var en samlande kraft. Karismatisk. Vi bär på mycket sorg, han visste att vi måste samlas, äta tillsammans för att orka fortsätta, säger Oriel.
I grannbyn Al-Kheir möter jag Awdahs lillebror, Khalil Hathaleen. Sorgen efter mordet är fortfarande stor.
– De dödade inte bara min bror. De dödade vår familj själsligt, säger han.
Vad tänker du om att mannen som dödade din bror går fri?
– Det är statens politik. Han borde sitta i fängelse. Men det finns ingen rättvisa här, säger Khalil.
Oscarvinsten då? Har den förändrat något?
– Nej. Allt har blivit värre. Bosättarna bryr sig inte om Oscar. De bryr sig inte om Högsta domstolen. De bryr sig inte om någonting.
Inte heller svenska regeringen verkar bry sig. Jag saknar ett annat Sverige, som hade sagt ifrån.
