Det får vara slut på daltandet om klimatet

Det får vara slut på daltandet i miljöfrågan.

Om vi ska klara klimatkrisen krävs det helt andra tongångar. Människor flyr fortfarande undan bränderna i Kalifornien. Inte ens i den rikaste delen av det rika USA kommer man undan klimatkrisen. Hundratusentals människor har evakuerats, 59 har hittills påträffats döda och mer än hundra saknas fortfarande. När bränderna drar vidare släpps likhundar lösa för att leta i askan i de utbrända markerna. 

Det krävs mer än sopsortering för att rädda oss från klimatkatastrofer. Det handlar inte om privatmoral längre. Nu måste politiken ta över.

För exakt tre år sedan åkte jag genom det södra brandområdet i Kalifornien. Det brann förstås inte då, jag var ute för att titta på skolor som drevs med solenergi och en av de mest progressiva låg strax norr om Malibu. Nu undrar jag hur det gått med barnen och skolan.

Då åkte vi vidare norrut genom Grapevine och stannade vid en typisk amerikansk vägkrog uppe i bergen. Snön låg vit på 2000 meters höjd, men i övrigt var det kalt. Bara snö, sand och blåst. En vägkrog och en spritaffär. 

Inne på restaurangens vägg hängde bilder av en bergig bygd med äppelträd och lummig växtlighet. Ägarinnan berättade att bilderna var tagna just där vi var, men att det var innan torkan dödade samhället.

Längre norrut kom vi till Bakersfield och Shafter där oljetornen stod tätt. Gamla odlingar av mandel och vindruvor underminerades av de stora bolagens försök att pressa de sista oljedropparna ur marken.

Kalifornien har verkligen skövlat sitt eget land och invånarna vet om det. Ingen annan stans kan man hitta så många radikala klimatprojekt som i Kalifornien.

Men vad hjälper de när alla sedan sätter sig i bilen för att köra hem. När alla transporter går på lastbil och Los Angeles flygplats är världens femte största med nära 85 miljoner årliga passagerare.

När jag flög hem tänkte jag präktigt och privatmoraliskt att det var nog min sista resa till Kalifornien. Och visst, vill jag studera klimatkrisen finns den på närmare håll. 

Det räcker med att åka till Gotland där vattnet sinar och hela ön håller på att torka ihop. Färjan tar tre timmar, ändå hade Visby flygplats 491 446 passagerare i fjol.

Det går inte att lägga klimatansvaret på vanliga människor för de hittar alltid ett skäl att komma undan. Precis som oljebolagen i Kalifornien tänker de ”bara en droppe till”.

Vi måste ställa politiska krav, skriver America Vera-Zavala på DN Kultur. Hon menar att när vi beskriver klimatkrisen tar vi till barn och söta djur. ”Det finns något väldigt präktigt över det.”

Och visst har hon rätt. Kvinnor går runt med vag klimatångest medan machomän som Trump och Bolsonaro viftar bort miljön som vore det en fråga för kvinnor med soppåsar.

I tisdags röstade EU-parlamentet igenom en gemensam koldioxidbudget och äntligen börjar det likna politisk kontroll. Från och med nästa år får världen bara släppa ut 675 gigaton koldioxid och sedan är det slut. Tolv år beräknas det ta innan Sverige drabbas av den stora koldioxidkonkursen. Om vi inte planerar våra utsläppsminskningar nu kommer temperaturen att stiga över två grader och det drabbar inte bara kvinnor och barn. 

Vi måste ge människor hopp, menar EU-parlamentarikern Jakop Dalunde (MP) som drivit budgetfrågan i parlamentet. 

Budgeten är säkert bra, men hopp vet jag inte. Det är ju hoppet som får människor att flyga till både Los Angeles och Visby. Tron på att allting ordnar sig.

Jag börjar tro att den skrämmande verkligheten är ett nödvändigt påtryckningsmedel. Ser ni hur Kalifornien brinner? Om ni inte skärper er blir det ännu värre. Då väntar till slut ett globalt inferno.


 Vill du ha Eva Franchells fredagskrönikor direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.