Fråga Zlatan hur det är att gå ständigt hungrig
Nej, Lena Andersson, Sverige är inte Sudan
En av de starkaste beskrivningarna i Zlatan Ibrahimovics självbiografi handlar om att han ständigt gick hungrig som barn. Kylskåpet gapade oftast tomt. Resten är, som ni vet, historia.
Idag unnar han sig en ny Ferrari varje födelsedag. Men kylskåpet hemma måste fortfarande vara välfyllt, säger han genom David Lagercrantz som skrivit boken ”Jag är Zlatan”.
Zlatan beskriver kroppsminnet av att ofta gå hungrig till fotbollsträningarna. Det skulle hans egna barn aldrig behöva uppleva.
Även om det har gått några decennier sedan Zlatan Ibrahimovic var barn har vi en debatt som återkommer. Finns det verkligen barnfattigdom i Sverige?
Smörgåsar i klassrummet
Svenska Dagbladets ledarkrönikör Lena Andersson tycker inte det. Larmen om att skolbarn äter allt mer i skolan är uppskruvade, menar hon i en uppmärksammad krönika i helgen.
”Hunger är ett ord med reell betydelse. Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar.”
Det är ett sätt att se på den svenska barnfattigdomen med iskall blick. Nej, Sverige är inte Sudan. Barn går inte omkring som benrangel med uppsvällda magar på grund av svält. Men att barn tvingas gå och lägga sig hungriga, eller inte får den mat de behöver hemma är som sagt inget nytt fenomen som kommit med inflationskrisen. Även om den har förvärrats med alla priser som skenat, medan löner och bidrag inte hängt med.
Fråga bara Zlatan Ibrahimovic. Eller Linnea Lindquist, rektor för Hammarkullsskolan i Göteborg som jag intervjuade 2021. Hon berättade att det alltid finns smörgåsar i klassrummen och på måndagar och fredagar serverar hennes skola pasta eller kött för att många barn behöver extra mat inför och efter helgen.
Verkligheten är inget Excellark
Lena Andersson är känd för sin teoretiska syn på världen. I romaner kan den fyrkantigheten bli stor konst, som när hon i ”Egenmäktigt förfarande” sätter fingret på att även kärlek är en sorts transaktionsakt. Man måste chippa in för att få något tillbaka. När saldot är i obalans blir det ingen harmonisk relation.
Men verkligheten är mer komplex, vi har till exempel ett klassamhälle som spelar in och som innebär att människor har långt ifrån samma förutsättningar.
Om det går omkring människor i Sverige och är hungriga tycker Lena Andersson att de kan äta gröt eller ris. Som den Excel-tänkare hon är har hon noggrant räknat ut kilopriset på olika kolhydrater. Man kan riktigt se framför sig hur hon suttit med miniräknaren och tyckt sig se sanningen.
Moralisering mättar inte
Resonemanget känns igen från Janne Josefssons reportage för Uppdrag Granskning för tio år sedan. Han tyckte också att han avslöjat Rädda Barnen, Majblomman och andra välgörenhetsorganisationer som slagit larm om den svenska ojämlikheten. Barn i Sverige har ju faktiskt skor! Och föräldrar röker! Då kan man inte tala om någon barnfattigdom, menade Josefsson.
Dels är det en brist på markkontakt om hur föräldrar med låga inkomster faktiskt har det. Dels är det ett moraliserande som dryper av klassförakt. Liksom, ”har ni dumma små människor inte tänkt på att ris mättar?”.
Enligt en aktuell Sifo-undersökning har tre av tio ensamstående föräldrar med inkomst under 35 000 kronor haft svårt att köpa näringsrik mat till familjen alla dagar i veckan. Det är ett hån mot alla dessa ungar att vi diskuterar exakt hur hungriga de är.
Bilar viktigare än barn
Alla dessa klassblinda debattörer vill ofta se stora statliga subventioner till bilägare när bränslepriserna stiger. Men när barnfamiljer inte har råd med de mest grundläggande behoven plockas det istället fram pekpinnar.
Hur många unga människor som idag drömmer, liksom Zlatan en gång gjorde, att kunna fylla kylskåpet finns det ingen Excel-uträkning på.
Det krävs bara lite empati för att begripa att det sorgligt nog är alldeles för många. Och en politisk drivkraft att vilja göra något åt det.
—