Jag sörjer när världen ritar blågula hakkors
Glöm Abba, Ikea och svensk synd – man ser oss med andra ögon
Ett hjälpligt reformerat nazistparti vann valet i Sverige.
Glöm Abba, köttbullar och Ikea, nu tävlar utländska rubrikmakare om att få in ordet "nynazist" i artiklar om vårt land. Det som ibland kallas "Sverigebilden" har kört i diket.
"Så blev en tidigare nynazistisk rörelse kungamakare i Sverige" skriver brittiska BBC.
"Sveriges nya regeringskoalition vilar på ett parti grundat av nynazister" berättar Washington post.
I tyska tidningar ritar satirtecknare blågula hakkors med en chockad Pippi Långstrump framför.
Så räkna med höjda ögonbryn på nästa charterresa när du berättar var du kommer ifrån. "In Sweden we have a system".
Öh, jo?
För medan svenska journalister idkar självcensur och säger "men SD är inte här och kan försvara sig" skriver andra länders tidningar som det är.
Att Sveriges nästa regering bygger på rösterna från ett halvtaskigt reformerat nazistparti som så sent som under själva valrörelsen hade en hel bunke högst oreformerade nazister på sina vallistor.
Sådant höjer ögonbryn i Berlin, London och Washington.
Jag sörjer en annan bild av Sverige – av lite naiv medmänsklighet, svensk synd och världens säkraste bilar. Av egensinne, modernitet och jämlikhet.
För det som Sverigedemokraterna representerar, inkrökt nationalism, slutenhet och nostalgi över något slags påhittat Alla vi barn i Bullerbyn-land är inte vi.
Deras valfilm är en lång radda nationella klichéer som att vi "är folket som trär smultron på strån" och dricker oss fulla på midsommar.
"Vi är änglamarken, den jord vi står på idag kallade vikingarna sitt hem. Vi är landet vars bondpojkar gick ut i strid och besegrade dåtidens supermakter" skaldar Jimmie Åkesson.
Jo tjena.
"Pekoral" som min gamla svensklärare skulle ha anmärkt.
Nationalism är vår tids "ärkepest", skrev den österrikiska författaren och dramatikern Stefan Zweig i sin memoarbok Världen av i går, utgiven 1944 efter hans död.
Och precis som andra farsoter har nationalism en förmåga att smitta. Den inkommande regeringskoalitionen kallas till och med "blågul".
"Blågul överraskningsseger" skrev Norrköpings tidningar efter Ulf Kristerssons valframgång.
Smaka på den.
Du som inte håller med Sveriges nya makthavare får hitta en annan flagga att hissa. Passar det inte så stick.
Och på nätet är retoriken, som vanligt, sju resor värre. Man kan lite uppgivet konstatera att vår nya regering nog måste vara världens sämsta vinnare.
"Vi är näckens bäck och älvornas ängar" säger Jimmie Åkesson i partiets valfilm.
Jag blir nästan lite full i skratt.
Visst – näcken, skogsrået, älvor och vättar har alla sin plats. Och att ställa ut gröt till tomten ska man inte glömma.
Men inget av detta har med Sverigedemokraterna att göra. De försöker bedriva någon slags vit identitetspolitik genom att helt enkelt parasitera på traditioner och symboler som inte är deras.
Näcken var inte fascist.
Samtidigt känner jag ett styng av oro över hur många som låter sig förföras av vanligheten – "smulton på strån" - ah, det känner jag igen.
Inte minst journalister verkar många gånger inte bry sig om att skrapa längre än strax under ytan. Det är därför den internationella reaktionen blir ett sådant brott mot hur svensk media numera skildrar Sverigedemokraterna, deras politiker och politik.
Det finns inget vanligt i att halvreformerade nazistpartier blir näst största parti någonstans i Europa.
Det finns inget vanligt i en valrörelse som börjar med ett högerextremt terrordåd och slutar med att en av landets ledande politiker avgår med motiveringen att hon är tacksam över att ha överlevt.
– Det fanns en lättnad över att inte ha kommit till skada. En lättnad över att kunna hämta dottern på fritids, sa Annie Lööf.
Och detta efter en systematisk och välfinansierad hatkampanj från samma halvreformerade nazistpart som vann valet. En nyhet som avslöjades under valrörelsen men som sedan nästan ingen brydde sig om.
Vi vänjer oss snabbt vid det tidigare otänkbara.
Jag tror inte Moderaterna förstår vilka de har framför sig vid förhandlingsbordet just nu. Jag tror genuint inte de har satt sig in i det.
När Jimmie Åkesson i sin valfilm säger "Vi svenskar är inte ett folk som bränner bilar, vi är ett folk som bygger bilar" menar han bokstavligen att det finns ett "folk" som bränner bilar. Vilket "folk" det är får vi inte veta, men här hör de i varje fall inte hemma.
I SD:s tidigare partiprogram skrev de att människor hade en "nedärvd essens", en slags inre kärna av egenskaper. Jag gissar att ordvalet är vad som skiljer dagens SD från partiets rötter. Förr hade de skrivit "ras" istället.
Idag är texten ändrad till bland annat "biologiskt arv" istället. Jag vet inte om det blev så mycket bättre.
Det var den tyske satirtecknaren Harm Bengen som placerade en förvånad Pippi Långstrump framför en svensk flagga i form av ett hakkors. Så skulle ingen i Sverige våga göra längre, det ligger numera utanför åsiktskorridoren att kalla en spade för en spade.
Men varför är det så? SD erkänner ju till och med själva i sin egenproducerade "vitbok" var partiet kommer ifrån.
När krökte vi egentligen rygg, och varför?
Jag tror personligen att samma organiserade hat som gjorde Annie Lööf lättad över att ha överlevt tyvärr har skrämt så många journalister och redaktörer till självcensur att det faktiskt påverkar vilka berättelser som slår igenom.
Det är därför den internationella rapporteringen träffar så hårt i mellangärdet. Så skulle ju även svensk journalistik ha beskrivit situationen om inte allt för många lärt sig låta bli.
Jag tror det är detta som förvånar Pippi Långstrump på bilden.
Själv skulle hon aldrig göra som hon blev tillsagd.