Högerpopulismen är längtan efter ett "vi"
”Är det någon som behöver ett mirakel så är det KD”.
Så sammanfattade SVT:s politiska kommentator Mats Knutson läget under Almedalsveckan 2017. Han var inte ensam. Opinionsmätningarna duggade tätt och Kristdemokraterna såg ut att vara på väg ur riksdagen.
I juni ett år senare, tre månader före riksdagsvalet, samlade Ebba Busch Thor bara 2,9 procent av väljarna i Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning.
Sen kom miraklet.
Busch Thor vände upp och ner på valrörelsen, hon var en frisk fläkt – snabb i repliken, slagkraftig och rolig. Övriga borgerliga partier såg slätstrukna ut och trasslade sig allt djupare in i regeringsfrågan. Det gick hem.
Inte bara Busch Thor-effekt
Men Kristdemokraternas framgångar är knappast bara en Busch Thor-effekt, även om partiledaren självklart spelar stor roll. I hela Europa ser vi en konservativ – till stor del nationalistisk – revolt mot "liberala eliter", invandring och feminism. Alltså precis de stämningar KD fångar upp med utspel mot böneutrop och genusdagis eller påståenden om att julfirandet hotas av en fördold "myndighetsvänster".
På nätet, bloggar och i poddar ser vi samtidigt en nykonservativ våg få allt större genomslag i samtalet. Traditionella värderingar och konservativ livsstil marknadsförs som "inne" medan feminism och mångkultur är "ute".
Från vänster vill man gärna dra en rak linje från finanskrisen och flyktingkrisen till den ökande högerpopulismen. Man letar efter ekonomiska, materiella förklaringar till vindkantringen och självklart spelar exempelvis stor arbetslöshet i vissa länder sin roll.
Men det förändrade politiska landskapet har betydligt djupare rötter.
”Existentiell klangbotten”
"Högerpopulismen handlar inte främst om pengar, utan har en existentiell klangbotten. Den rör förlusten av saker som pengar inte kan mäta: trygghet, traditioner och en känsla av att höra till." skriver religionsvetaren Joel Halldorf i Gud: återkomsten (Libris 2018).
Jag tror att han fångar något viktigt. På ett par decennier har en lång rad av de institutioner som formar vår vardag ändrats i grunden. I namn av fri konkurens och modernisering har samhället avreglerats och tryggheten på arbetsmarknaden och i vardagen i princip försvunnit.
Vi har en betydligt större valfrihet men är även utbytbara på jobbet, i samhällslivet och i våra nära relationer på ett helt annat sätt än tidigare. Aktiviteten i föreningslivet minskar och antalet aktiva medlemmar i partier och frikyrkor, demokratins traditionella grindvakter, går ner.
Vi är fria, men också allt mer ensamma.
Var är S svar?
En gång i tiden var det Socialdemokratin som bar upp det Joel Halldorf kallar "en känsla av att höra till". Med Per Albin Hanssons "Folkhem" och Tage Erlanders "Det starka samhället" formades en gemensam svensk berättelse om vilka vi är och vart vi är på väg.
Vad är den berättelsen i dag?
Högerpopulismens svar är att dela in världen i ett "vi" och ett "dom". Europas historia kastar långa skuggor över sådan retorik men samtidigt finns något djupt mänskligt att längta efter gemenskap. Partinamnet till trots är Kristdemokraternas framgångar inget mirakel.
I en tid av globalisering, invandring och uppbrott från det invanda kan familj och traditioner ge trygghet och efterlängtade svar på frågan "vem är jag". Det var lågt hängande frukt för den som vågade.
Mest höger vinner
Samtidigt är frågan om inte KD riskerar att dras in i något de inte längre kan kontrollera. Det är lätt att bli fartblind men för väljarna har nyhetens behag har ett bäst föredatum.
I förrgår gav sig Moderaterna in i samma tävlan när de värvade Alice Teodorescu från GP till att skriva sitt nästa idéprogram. Och Sverigedemokraterna är redan djupt rotade i samma mylla även om de har andra svar på de frågor som ställs.
Men var väljarna befinner sig om tre och ett halvt år är skrivet i stjärnorna. I konkurrensen om vem som är mest populistisk - och mest höger - är det då inte självklart att just Kristdemokraterna avgår med segern.