Kanske vinner ”det otäcka partiet” aldrig mer ett val
M skulle aldrig öppnat högerflanken
Uppdaterad 2025-10-27 | Publicerad 2025-10-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det var i Bournemouth, Storbritannien, 2002.
”Låt oss inte lura oss själva. Ni vet vad vissa kallar oss – det otäcka partiet.” sa Theresa May.
The Nasty Party.
Det fastnade.
När Moderaterna i helgen samlas till arbetsstämma i Västerås finns anledning att påminna om hur de hamnade där de är, som trea på bollen. Och vart rälsen leder.
Theresa May hade nämligen en poäng.
De brittiska konservativa hade några år tidigare förlorat mot Tony Blairs New Labour och var ute på ökenvandring. Partiets problem var att väljarna avskydde dem.
Korruption, skandaler, galopperande klassklyftor och arrogans hade till slut blivit för mycket. Som ”det otäcka partiet” hade de ingen framtid, sa hon. De måste förändra sig. Eller dö.
De brittiska konservativa kryssade sedan in mot mitten, under David Cameron. Andra partier i Europa valde en liknande strategi.
Men det var mitten i värderingsfrågor, inte ekonomisk politik. De ”godhetssignalerade”, skulle man sagt i dag. David Cameron cyklade till jobbet, där han sedan införde avgifter på universiteten.
I Tyskland var Angela Merkels kristdemokrater ett utpräglat progressivt parti med nedläggning av kärnkraft och generös flyktingpolitik som viktiga frågor. Men också låga skatter och ett grundlagsfäst förbud mot att låna till investeringar.
I Sverige tog Fredrik Reinfeldts ”nya Moderaterna” makten med löften om att lägga lika mycket på välfärden som Socialdemokraterna. Och sedan tvingades cancersjuka att gå till jobbet.
Reinfeldt kallade M det ”nya arbetarpartiet”. När flyktingkrisen kom var hans budskap till svenska folket ”öppna era hjärtan”. Det var efter att han sänkt a-kassan.
Det fanns en hake med mittenstrategin. De konservativa lämnade högerflanken vidöppen.
Det är breda penseldrag jag målar – jag vet det. Men vänstern hade vunnit på 1990-talet med vad som kallades ”den tredje vägens politik”. Under etiketter som New Labour i Storbritannien, New Democrats i USA och Die Neue Mitte, den nya mitten, i Tyskland.
Sedan kopierade högern strategin i land efter land på 00-talet. De kallade sig ”mittenhöger” och försökte fila bort sina vassa kanter. Det var ett rejält brott med historien.
I Bayern hade den legendariske högerledaren Franz Josef Strauss många år tidigare sammanfattat sin politik med att ”till höger om oss finns bara väggen”.
Det bottnade lika mycket i politisk strategi som i en konservativ insikt om Tysklands historia. Och om högerns egna demoner.
”Mittenhögern” körde över kajkanten 2016 med valet av Donald Trump och folkomröstningen om Brexit. I Sverige fortsatte Ulf Kristersson samma resa med Tidöavtalet. Om högern vinner nästa val kommer Jimmie Åkesson utses till minister.
Det är inte längre konservativa partier som har initiativet eller idéerna. Den som läser högerns halvofficiella idéprogram Tidö 2.0 hittar ingenting av Fredrik Reinfeldt eller Angela Merkel. Men desto mer av Donald Trump, Elon Musk och Jimmie Åkesson. Ett äktenskap mellan nationalism och nyliberalism.
Konservatismen, som den en gång såg ut, med ett socialt samvete och respekt för institutioner är död. Dagens höger är revolutionär.
Och smekmånaden har redan börjat. Moderata ungdomsförbundet avslöjades nyligen med att sjunga den högerextrema slagdängan ”Ausländer raus”. Utlänningar ut, som det heter på svenska.
Skandalerna har haglat kring Ulf Kristersson. Anna Kinberg Batras jobbannonser på anslagstavlan. Henrik Landerholms borttappade papper. Andra hatsånger, denna gång om Magdalena Andersson. Friskolemiddagen i Sagerska palatset.
Vänskapskorruption, varnar experter. Samma gamla moderater, verkar väljarna tänka.
”Det otäcka partiet” är tillbaka. Men att Franz Josef Strauss vägg nu rivits har ett högt pris. Och frågan är om det finns någon återvändo. Att trycka tillbaka tandkräm i tuben är svårt.
USA:s Republikaner är i praktiken inte längre ett parti, utan en personkult.
De brittiska konservativa är världens äldsta parti. Men om det vore val idag skulle de i princip utplånas. I stället har Nigel Farage och hans högerpopulistiska parti Reform UK seglat upp som störst i mätningarna.
Kanske vinner ”det otäcka partiet” aldrig mer. Kanske är nästa val slutet.
Det har hänt förr.
Även i Sverige ser vi ett tronskifte till höger. I vissa mätningar har SD varit lika stora som M, KD och L tillsammans. Och Moderaterna är tredje största parti.
Sjunker detta verkligen in i Västerås?
Många av dessa kommunalråd, regionråd, riksdagsledamöter och politiska tjänstemän får söka sig nya jobb om detta fortsätter. De kommer att bytas ut mot Sverigedemokrater. Och varför ska det tredje största partiets ledare överhuvudtaget vara kandidat till statsminister?
Just nu är svaret på den frågan bara en fnysning från Moderaterna. Men verkligheten sparkar. Politik handlar i slutändan om att räkna mandat.
Finns det någon annan väg?
Det gör det alltid. Högerextremismens återkomst är ingen naturlag.
Det ingen inom M längre verkar argumentera för är att vara den individuella frihetens parti. Barriären mot den stora statens återkomst på alla livets områden. Garanten för personlig integritet. För egna livsval. För ”kan själv”.
Gamla moderata paradgrenar.
Idédebatten till höger handlar i stället om förbud mot slöjor och införande av skoluniform, om mer stat, sofistikerad övervakning och ökad kontroll. Tidö 2.0 är en öppet auktoritär vägkarta mot ett mindre fritt land med mindre fria människor. Där det civila samhället, kultur, medier och utbildning underordnas sig styrande partiets vilja och mål.
John F. Kennedy varnade för att den som försöker rida tigern ofta hamnar i dess mage. Nu ser vi precis det hända.
Vad ska Moderaterna säga i morgon?
De kan ju alltid fråga de konservativa i Storbritannien om råd.