Om tre år kan Trump sitta i Vita huset igen
Vi bör planera säkerheten utifrån lagen om alltings inneboende jävlighet
Donald Trump bad i tisdags offentligt Rysslands president Vladimir Putin att gräva fram all skit han kan hitta på Joe Biden.
Det var i en intervju med journalisten John Solomon, en av alla de konspirationsmånglare som omger Trump, på högerbloggen JustTheNews.
Redan i valrörelsen 2016 bad han Ryssland att gräva efter Hillary Clintons e-post, något som Putins underrättelsetjänst redan hade gjort.
I tisdags återupprepade han alltså i princip samma uppmaning.
Till samme Putin.
Mot USA:s regering.
Mitt i brinnande krig.
Är du trött på rubriker om Donald Trump?
Spänn då fast säkerhetsbältet, för 2025 kan han vara president igen.
Donald Trump, som är 75 år, har visserligen inte sagt att han ställer upp i valet men har mer än antytt att så blir fallet.
Om han skulle vinna är oklart men risken finns naturligtvis, särskilt som Republikanerna ändrat vallagarna i många delstater för att få bort Demokraternas väljare, främst svarta, från valurnorna.
Enligt John Bolton, Trumps nationella säkerhetsrådgivare, förväntade sig Vladimir Putin att USA skulle lämna Nato om Trump hade blivit omvald.
Tänk tanken att den ryska invasionen av Ukraina hade skett mot en sådan bakgrund, utan trovärdiga Natogarantier till Baltikum, Polen, Slovakien och Rumänien?
En mardröm.
Men 2025 kan det ligga i korten.
När vi i Sverige och Finland diskuterar vår säkerhetspolitik bör vi nog utgå ifrån att det mesta kommer att skita sig.
Tankesättet kallas ibland "Murphys lag" efter den amerikanske flygvapeningenjören Edward Murphy. Eller "lagen om alltings inneboende jävlighet".
I sin enklaste form lyder den "Om något kan gå fel, så kommer det att gå fel".
Hur ser då en säkerhetspolitik byggd på "Murphys lag" ut?
Svaret är inte så enkelt som vissa vill framställa det. När regeringen säger att "vår militära alliansfrihet har tjänat oss väl" är det nämligen sant.
Vi höll oss utanför första världskriget 1914 till 1918 genom att vara alliansfria medan en hel generation av Europas unga män slaktades i skyttegravarna och de stora imperierna föll samman.
Vi höll oss utanför andra världskriget 1939 till 1945 genom en politik av rävspel och skicklig diplomati.
Vi höll oss utanför de varmare delarna av det kalla kriget 1945 till 1989.
Ingenting av detta var självklart. Högern var tyskvänlig i början av 1900-talet och kunde ha dragit in oss på tysk sida. Även under andra världskriget fanns starka krafter som ville dra med Sverige.
På Aftonbladets ledarsida, då under kontroll av högerextremister, hyllades Adolf Hitlers invasion av Sovjetunionen under rubriken "Europas frihetskrig".
Efter andra världskriget delade segrarmakterna upp Europa i intressesfärer. På pappret skulle de olika folken i demokratisk ordning själva få välja väg men det tänkte Josef Stalin strunta i.
I februari 1948 genomförde Tjeckoslovakiens kommunister Pragkuppen. Därmed var "demokratin" i öst definitivt slut.
Samma år fick Sverige erbjudande om att gå med i Nato och ansluta sig till västblocket.
Ett stort frågetecken var Finland. Det hade varit del av Tsarryssland fram till självständigheten 1917 och minnena från Finska vinterkriget låg inte tio år bort.
Skulle Sovjetunionen i det läget respektera Finlands självständighet?
Eller skulle Stalin med våld, kuppförsök eller utpressning försöka tvinga Finland in i östblocket?
Vi vet än i dag inte.
Tage Erlander tackade nej till Nato och både Sverige och Finland blev i stället militärt alliansfria, i varje fall på pappret.
Sovjet höll sina satellitstater i ett järngrepp. Då Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 ville bedriva en mer självständig politik skickades Röda armén in.
Så, när jag hör högerns förakt mot alliansfriheten undrar jag vad de hade velat se istället.
Skyttegravarna i första världskriget?
Fasorna i andra världskriget?
En järnridå vid Torne älv?
Jag frågar, eftersom detta mycket väl kunde ha varit alternativet.
Efter murens fall 1989 fanns den europeiska säkerhetsordningen på plats. Sverige blev partner till Nato 1994 och medlem i EU 1995. Även detta har tjänat oss väl med fred och en exempellös välståndsutveckling i vår del av världen.
Tills Rysslands invasion av Ukraina 2014.
Hade vi redan då svarat med de sanktioner vi infört nu så hade det kanske stannat där. Istället försökte vi oss på samma eftergiftspolitik som västmakterna på 1930-talet använde för att stoppa Adolf Hitler.
Den fungerade lika dåligt den här gången.
Efter den 24 februari finns den europeiska säkerhetsordning som vår och Finlands militära alliansfrihet vilar på inte längre kvar. Någonting nytt behöver skapas.
Alltså - utifrån "Murphys lag".
Den viktigaste förutsättningen är att Sverige och Finland landar i samma bedömning, vår säkerhet är i praktiken odelbar. Att gränser vid Östersjön, som i Ukraina, skulle kunna flyttas med våld är ett direkt hot mot oss.
Som läget ser ut är det bäst att hålla huvudet kallt. Finland har 1340 kilometer gräns mot Ryssland och det är finska värnpliktiga som håller gränsen mot öster. Så dialogen med Helsingfors är av avgörande betydelse.
Kommande veckor lär det ställas på sin spets. Var analysen och diskussionen bör landa vet vi i dagsläget inte, liksom vi inte vet hur kriget i Ukraina slutar.
Oavsett Sveriges och Finlands inställning till Nato så kommer EU:s framtida militära roll att behöva stärkas betydligt. Problemet är bara att den upprustning som idag inleds i bland annat Tyskland inte kommer att få effekt på många års sikt. Inte heller de försvarsanslag vi själva höjer idag.
Så det är bråttom att stärka Europas egen militära förmåga och samordning. Om Donald Trump skulle vinna nästa presidentval kan det vara en tidsfråga innan vi står betydligt mer ensamma än idag.
Nato är en viktig diskussion att ta. Men glöm inte att den transatlantiska länken bara finns så länge viljan gör det.