Internationell solidaritet är vår enda väg framåt
Budskapet tål att upprepas i coronatider
Första maj är den internationella arbetarrörelsens egen högtidsdag. Det är så självklart att orden ibland kan få en klang av trött upprepning. För de har upprepats, ända Andra internationalen 1890 beslutade att utropa en högtidsdag.
I år blir det inget traditionellt marscherande, inga blåsorkestrar och inga tal i snålblåst och regn. Coronaviruset har satt stopp.
Det borde vara anledning att fundera över just internationalismen.
Nationella reaktioner
Pandemin har skapat många nationalistiska eller själviska reaktioner. Munskydd som behövdes i kampen mot viruset har fastnat i tullen. Mediciner har belagts med exportförbud och små länder har tvingats smussla in livsnödvändig sjukvårdsmateriel för att undvika att få den beslagtagen.
I kapplöpningen om ett vaccin har regeringar visat sig redo att gå nästan hur långt som helst, också på bekostnad av människor i andra delar av världen.
Gränser har stängts, fattiga människor förlorat sin försörjning och auktoritära regimer har passat på att stärka förtrycket.
Ändå borde det stå klart att inget land kommer att kunna bekämpa viruset eller dess konsekvenser på egen hand. Inga gränser är så stängda att ett virus inte tar sig förbi. Inget lands ekonomi är så stark att den inte påverkas om resten av världen ligger i ruiner.
Ännu fler fattiga
En miljard människor lever redan i fattigdom. Som en följd av coronakrisen kan det bli ytterligare 500 miljoner, enligt hjälporganisationen Oxfam. I Afrika, Asien och Latinamerika riskerar en pressad sjukvård att duka under. Människor kommer att dö, och viruset att frodas.
I Europa varnade en rapport nyligen för att 59 miljoner kan förlora sina jobb och i USA har siffran över nya arbetslösa redan passerat 20 miljoner.
Det finns ingen nationell väg undan viruset. Och det finns inget sätt att rädda ekonomin i ett land. Det finns bara internationell solidaritet och samarbete.
Precis det 1 maj har handlat om i 130 år.