Politiken behöver fler gamla progglåtar
När alla säger samma sak blir jag riktigt rädd
I fredags blev jag sittande framför radion. P4 sände en liveupptagning med Nationalteaterns rockorkester från i våras. En sista chans att höra Ulf Dageby och resten av bandet spela inför publik.
Det är mycket sådant nu.
På 70-talet var låtar som Barn av vår tid och Bängen Trålar nästan ett soundtrack till livet som tonåring. Och hur många gånger har man inte skrålat med i Livet är en Fest?
Nu är det länge sedan jag plockade fram någon CD med Nationalteatern. Vinylskivorna har jag sålt för länge sedan. Men det var inte saknaden som fick mig att fastna framför radion. Det handlade om texterna, och om kontrasten till den valrörelse vi just gått igenom.
Att langa narkotika i en park är inte ett sätt att ge igen på tjyvsamhället
Jag vill inte relativisera missbruk eller kriminalitet. Att beskriva tinnersniffning som något sorts revolt mot samhället är rätt korkat. Och att langa narkotika i en park är inte ett sätt att ge igen på tjyvsamhället.
När unga grabbar skjuter varandra måste den politiska debatten handla om brottslighet. Det är klart att vi måste prata om polisens resurser och om kriminalvårdens resultat när barn rånar varandra eller när kriminella tar över hela branscher.
Det som slog mig där framför radion var något annat. Den kriminalpolitiska debatten har helt tappat perspektiv. Och det handlar inte bara om det klassamhälle som hela tiden skymtar fram i Dagebys och Melanders texter.
Det som skrämmer mig mest i årets valrörelse är inte den hårda tonen. Det är att alla varit överens, i alla fall på en punkt. När det kommer till brott och straff är det tuffast som vinner.
Rättssäkerhet, faktiska resultat och effektiv resursanvändning. Inget av det där har haft minsta plats i diskussionen på flera år.
"Du säger att du vill skärpa straffen. Då skärper jag dem ännu lite mer."
"Du säger att du vill ha fler poliser. Då säger jag att jag vill ha ännu fler poliser".
"Du säger att du vill ha anonyma vittnen. Då säger jag att det inte behövs några vittnen alls."
Det sista har kanske inte riktigt hänt, än. Men ibland har det faktiskt blivit fånigt. Som när Sverigedemokraterna på fullt allvar vill döpa om Kriminalvården till Straffverket.
Ibland har det faktiskt blivit fånigt
Jag är orolig på riktigt, och jag är inte ensam. På senare tid har inte minst många poliser vittnat om att de behöver samhällets stöd ifall nyrekryteringen ska kunna brytas. Och frågar man de som kan något om rättsskipning inser man att rättssäkerhet och integritet ligger illa till.
Nationalteaterns rockorkester har gjort sin sista spelning, säger de. Den 1 september tog de farväl av publiken. På Lisebergs stora scen naturligtvis.
Konserten på P4 ligger dock kvar på Sveriges Radios hemsida. Betrakta det som ett lyssningstips om du behöver rensa sinnet efter valrörelsen.