Tar Dadgostar i för hårt hjälper hon Kristersson
Fantomsmärtorna efter Löfvens svek går inte över
KISTA. Januariavtalet må ha upplösts för över fyra år sedan men Vänsterpartiet känner fortfarande fantomsmärtorna.
Under Vänsterdagarna i Kista i helgen samlades ett parti som inte tänker sätta sig i samma sits som under det förra S-styret. Det var tydligt i såväl tal som seminarier.
Att det finns tillitsproblem är lätt att förstå. Stefan Löfven behövde Vänsterpartiets mandat för att bli statsminister, ändå förvägrades de explicit inflytande över regeringens politik. En ”förnedringsklausul” glömmer man inte i första taget.
Upplägget var ohållbart – och resulterade mycket riktigt i regeringskris 2021.
Sviterna av hur V behandlades riskerar nu att sätta käppar i hjulen för ett framtida rödgrönt samarbete. Det kan till och med lägga grunden till en valförlust.
När vi är på väg in i 2026 gapar nämligen Vänsterpartiet efter för mycket. Nooshi Dadgostar har sagt att hon kommer fälla alla regeringar där V inte ingår. Partiet litar inte på att bli insläppt i samarbetet alls om det inte tar i från tårna.
Dadgostar försöker ta två steg på en gång – och det kommer inte fungera.
Frysboxdagarna är över
Vänsterpartiet är inte riktigt redo för regeringsställning än. Det visar den senaste tidens interna turbulens kring de avhoppade riksdagsledamöterna.
Dessutom riskerar Dadgostars krav att göra den rödgröna sidan omöjlig att samla.
Val i Sverige blir ofta jämna. Ska blockbytarna och de osäkra väljarna hamna rätt i september måste de se att Magdalena Anderssons sida har ett realistiskt politiskt alternativ.
Med ett år kvar är känslan just nu ”hej kom och hjälp mig”. Vänsterpartiet ställer bångstyriga ministerkrav. Centerpartiet vill å sin sida inte ens erkänna Andersson som statsministerkandidat än. Just nu vet vi inte ens vem som ska leda partiet i valet.
Nej, de rödgröna ska inte ha något gemensamt valmanifest. Men de måste synka sig så pass mycket att väljarna förstår vilken sorts politik och styre de kan vänta sig. Självständiga partier kan utfärda skarpa sakpolitiska vallöften, så länge de inte omintetgör ett sammanhållet projekt.
Vänsterpartiet kan inte ställa ultimativa krav på ministerposter. I utbyte måste Magdalena Andersson tydliggöra att frysboxdagarna nu är över. Behövs V:s mandat ska de såklart få genomslag i politik.
C måste välja sida
Centerpartiet kommer behöva peka ut Magdalena Andersson som statsministerkandidat. C-ledningen kanske inte vill det nu, men vänta bara tills att opinionsmätningarna dyker under 4 procent när partiets vänsterlutande väljarkår inte står ut med otydligheten
Då måste man välja sida, precis som Annie Lööf gjorde inför valet 2022.
Om partierna menar allvar med att genomföra ett maktskifte måste de visa väljarna att de är villiga att göra vad som krävs. En sådan signal skulle få stor betydelse, inte minst nu när Kristersson har stora problem med regeringsfrågan på sin sida.
Vänsterpartiet har många gånger visat strategisk skärpa. 2022 var man det enda parti som insåg att de rödgröna missade avgörande väljargrupper. Medan C, S och MP alla jagade samma urbana storstadsväljare – de som ogillar SD – gjorde Dadgostar en industrihjälmskampanj. Partiet riktade tidigt in sig på elpriser och plånboksfrågor. S borde ha tagit den rollen, men när så inte blev fallet tog V ansvar.
Det är därför de plötsliga ministerkraven kommer oväntat. V-ledningen är egentligen taktisk nog för att förstå att det gör valvinst så mycket svårare. Att det kan hjälp Kristersson.
”Gaska upp er”, sa Nooshi Dadgostar till sina tilltänkta samarbetsparter i lördagens tal: ”Tillsammans kan vi vända den här skutan”.
Den uppmaningen bör även riktas till henne själv.
