Sätt förorten i främsta rummet
Bostadsområden större än de flesta städer ignoreras
94 606 personer. Så många bor i förortskommunen Botkyrka utanför Stockholm, där en 12-årig flicka sköts till döds i helgen. Ungefär 50 000 bor i stadsdelsområdet Rinkeby-Kista och 80 000 i Järfälla, två andra stockholmsförorter där kriminella nätverk fått fäste.
Kanske är det epitetet "förort" som gör att den sociala utsattheten, som eldar på gängkriminellas framfart, inte tas på tillräckligt stort allvar för att faktiskt kunna lösas.
Boende faller offer
En förort, eller en stadsdel i Stockholm, låter i de flestas öron som ett litet område. Så pass litet att problemen där inte borde vara så svåra att lösa, i alla fall inte om de boende själva ville det.
Så låter det i alla fall ofta i debatten; problemen bottnar inte i fattigdom, i underfinansierade skolor och civilsamhälle eller i samhällets generella frånvaro – problemen handlar om de boende själva. Trots att det är förorternas invånare som i första hand faller offer för gängkriminaliteten.
Sanningen är om dessa bostadsområden och kommuner låg någon annanstans i Sverige hade de räknats som medelstora eller stora städer. Då är det bra naivt att tro att man kommer till bukt med de kriminella nätverken bara genom hårdare straff och repressiva åtgärder för alla boende.
Rika Danderyd och Täby
Ingen skulle komma undan med att, likt Kristdemokraterna, föreslå särskilda utegångsförbud för unga eller massövervakning i hela kommuner som Norrköping eller Växjö.
För Stockholms del, som inte bara har några av Sveriges fattigaste bostadsområden utan också Sveriges överlägset rikaste, behöver förorternas boende- och levnadsstandard hamna i främsta rummet för att något på allvar ska förändras.
Det är inte främst Botkyrka som ska reflektera över vad en 12-årings liv är värt, det är Danderyd och Täby.