Hur mycket av Vipeholm handlade om rashygien?

Dags för en statlig vitbok om behandlingen av funktionshindrade

Vipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden

På Aftonbladets ledarsida har vi flera gånger skrivit om Vipeholm i Lund, Sveriges största anstalt för så kallade "sinnesslöa" mellan 1935 och 1982.

Vi har efterfrågat en vitbok över den svenska institutionsvården precis som när regeringen 2014 tog fram en vitbok över Sveriges behandling av romerna.

Många har reagerat och hört av sig med egna berättelser. Men någon vitbok har vi inte sett till.

Vården av funktionshindrade var som månens baksida i det framväxande socialdemokratiska folkhemmet från 1930-talet och framåt.

Eller "vård" är kanske fel uttryck. Det som sällan nämns är det rashygieniska inslaget, att man avskiljde de människor som inte passade in i det nya homogena samhälle som skapades. Det drabbade funktionshindrade men även andra som homosexuella, romer, samer och judar.

Tidens vindar blåste starkt genom alla samhällets institutioner på 1930- och 40-talen, men verkar ha gömts undan i vårt politiska undermedvetna. Vilken roll spelade egentligen detta?

På Norra kyrkogården i Lund vilar 560 män, kvinnor och barn som dog inne på Vipeholm, många under några få år vid början av 1940-talet. Oproportionerligt många.

Det är något som inte stämmer.

Mellan 1941 och 1943 tredubblades dödligheten hos de manliga patienterna. Dödstalen återgick sedan till mer normala nivåer. Var det barmhärtighetsmord, resursbrist eller lät staten dem helt enkelt dö av vanvård?

Det är obehagligt att vi inte vet.

Vipeholm kan vara ett av de största myndighetsövergreppen i Sveriges moderna historia.

Journalisten och författaren Thomas Kanger har i många år grävt i vad som egentligen hände. I hans senaste bok Idiotanstalten - Reportage om ett brott (Kaunitz-Olsson 2021) går han minutiöst igenom den stora döden på Vipeholm.

Med samtida källor, dokumentation och intervjuer.

Kanger publicerar bland annat en lista över de totalt 228 patienter som dog åren 1941 till 1943 med uppgifter ur journalerna.

Vissa ord återkommer från obduktionerna, som "kaketisk" vilket betyder avmagrad, eller liknande. Flera var relativt unga.

Tor Gösta Anker, Göteborg, 24 år, synnerligen mager.

Karl Allan Kurt Jönsson, Östra Torås, 17 år, ytterligt avmagrad.

Sven Gustaf Eriksson, Luleå, 22 år, höggradigt avmagrad.

Namn efter namn, sida upp och sida ner. Många av patienterna hade minskat i vikt strax före sin död. Läkarna gjorde noggranna anteckningar.

Sedan dog de.

Även på den tiden fanns tillsynsmyndigheter. Men de nöjde sig med chefsläkaren Hugo Fröderbergs förklaringar. I ett brev till statliga Medicinalstyrelsen 31 mars 1942 skrev Fröderberg om de höga dödstalen:

"Det synes ligga närmast till hands att antaga att de små förändringar som måst vidtagas beträffande kosthåll, renhållning, luftväxling o. dyl. och vilka lämnat de mera högstående och livsdugliga individerna oberörda, hos de på förhand livsodugliga elementen ytterligare minskat motståndskraften mot sjukdomar och medfört en ökad dödlighet."

Krig i Europa och ransoneringar påverkade även de boende på Vipeholm, tycks vara Fröderbergs främsta förklaring.

Men stämmer det? Det fanns extrakost och mediciner som inte skrevs ut. Varför?

I ett annat brev till Medicinalstyrelsen 14 mars 1943 skriver Fröderberg själv:

"Ökningen i dödlighet kan icke förklaras av näringsbrist utan måste ha sin orsak i biologisk mindervärdighet."

1999 gjorde Thomas Kanger ett uppmärksammat reportage i TV4:s Kalla fakta om Vipeholm. Han fick svar av medicinalrådet Karl Grunevald, en av de personer som varit ledande i att reformera mentalvården i Sverige.

Grunevalds förklaring till de höga dödstalen var personalbrist på Vipeholm och ransoneringstider. Hugo Fröderberg beskrivs som "en stor humanist och djupt religiös".

Han uppfattade Kangers reportage som ett övergrepp på en historisk person.
Jag kan inte värdera Karl Grunevalds invändningar i sak.

Men om över tvåhundra personer, en fjärdedel av de manliga patienterna, plötsligt dör behöver det självfallet utredas och åtgärder sättas in.

Hugo Fröderberg slog inte larm, han begärde inte extra ransoner, hans förklaringar till medicinalstyrelsen går inte ihop och staten följde sedan inte upp vad som hände.

Dåtidens människosyn väcker dessutom frågor. Fröderberg skrev själv om eutanasi, alltså dödshjälp, som berättigad.

”Ingen sörjer dem”.

Patienterna på Vipeholm användes senare under 1940-talet som försökskaniner för bland annat det ökända kariesexperimentet där man lät deras tänder förstöras av karies för att se vad som hände.

Någon som staten inte heller har gått till botten med.

I sina privata anteckningar skrev Hugo Fröderberg långt senare:

"Vid många dödsbäddar", skriver han "ställer jag mig samma fråga: Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? Rörelseförmågan".

I flera länder gör man idag upp med sin historia. Den svenska vitboken om romerna har nämnts och Svenska kyrkan har i år bett om ursäkt till samerna.

Kanada skakades i fjol när kvarlevorna efter över 1 000 barn från ursprungsbefolkningar hittades i massgravar i närheten av katolska internatskolor. Barn som med tvång hade tagits från föräldrar för att assimileras.

Vipeholm har studerats flera gånger av forskare och sedan i höstas pågår ett fyraårigt forskningsprojekt med fyra forskare vid Lunds universitet. Det är bra men räcker inte.

Det officiella Sverige är tyst – inga offentliga ursäkter och ingen upprättelse.

Jag menar att det inte duger att sopa detta under mattan längre. En statlig vitbok behövs, med rejäla resurser, för att ta reda på vad som egentligen hände på Vipeholm och i övriga institutionsvården.

Tills dess förblir det som hände ett öppet sår.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln