SD:s undantagstillstånd var aldrig någon slump

De längtar efter ljudet av marschkängor

Övre husargatan i Göteborg

Sverigedemokraterna skulle aldrig säga det själva, men de vet mycket väl. Om de ska kunna genomföra sin politik behövs de metoder som nu används i Ungern och Polen.”

Orden är Daniel Poohls, då chefredaktör för Expo, från en reportageresa som Aftonbladets ledarsida gjorde i Östeuropa för fem år sedan.

De "metoder" han pratade om var ännu inte fullt utvecklade. Det var innan Donald Trump och före den ödesdigra lögnkampanj som förde Storbritannien ut ur EU.

Begreppet "Post-truth", postsanning var ännu inte utsett till "Årets ord 2016" i inflytelserika Oxford Dictionaries.

Postsanning, förklarade ordboken, är ett adjektiv där "objektiva fakta har mindre betydelse vid utformningen av den allmänna opinionen än känslor och personlig tro".

Man skulle även kunna säga att postsanning är ett slags tillstånd, som i sociala medier, där det överhuvudtaget inte längre spelar någon roll vad som är sant och falskt.

Det blev övertydligt efter explosionen på Övre husargatan i Göteborg. I nätets parallella verklighet skylldes dådet på invandring, mångkultur och regeringen. Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?

Tanken är inte särskilt trevlig.

Som av en händelse lanserade den liberala och gröna tankesmedjan Fores i veckan en ny antologi om vår tids glidning mot det auktoritära.

Va?! Är demokratin hotad?, är utgiven tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan med redaktörerna Anna Halla, Tove Hovemyr och Ulrica Schenström.

I antologin har de samlat ledande liberala tänkare och debattörer som bland andra Johan Norberg, Birgitta Ohlsson, Bengt Westerberg och Olle Westberg. Samt socialdemokraten Lisa Pelling.

Texterna är lågmälda och präglas mer av oro än alarmism, som Andreas Johansson Heinös essä om populismen som hot mot den liberala demokratin.

Han konstaterar att det idag finns en bred enighet i Sverige kring ett demokratibegrepp som "innefattar mer än folkviljans förverkligande genom allmänna val. I begreppet ryms även en garanti för individuella rättigheter, oberoende medier, maktdelning mellan regering, parlament och domstolar och så vidare. Det är denna ordning som Sverigedemokraterna och likasinnade partier i Europa nu hotar."

Samtidigt är det svårt, skriver han, att slå fast vilket verklig effekt högerpopulisterna fått när de väl hamlat i maktställning i Europa. Utom då i Ungern och Polen, men de länderna vill Andreas Johansson Heinö inte riktigt jämföra med. Historien är för olik.

Tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg intar i antologin närmast motsatt ståndpunkt. Var inte naiva, vi är inte immuna, underskatta inte högerpopulismen.

Eller "stamtänkandet" som han helst vill kalla det. Ett begrepp lånat från den danska statsvetarprofessorn Marlene Wind.

Bengt Westerberg påminner om världens första presidentval med allmän rösträtt, 1848 i Frankrike. Då valdes den auktoritäre Louis Napoleon Bonaparte, senare Napoleon III, till president.

Han hade visserligen ett demokratiskt mandat men manipulerade sedan valen, censurerade pressen och kringskar parlamentets inflytande. Precis som Viktor Orban i dagens Ungern.

Eller Adolf Hitler.

Listan kan göras lång.

Demokratiska val är aldrig någon garanti för att den som väljs är demokrat, är Westerbergs budskap. Demokratin är aldrig starkare än nästa val.

Så hur många år bort ligger Jimmie Åkessons undantagstillstånd egentligen?

Va?! Är demokratin hotad? är en av flera böcker på senare tid som vänder och vrider på konsekvenserna av SD:s och stamtänkandets ökade makt, inte minst i relation till de konservativa partierna Moderaterna och Kristdemokraterna.

En annan är Blåbrunt Sverige (Verbal förlag 2021) av journalisten och författaren Mats Wingborg som Jonna Sima tidigare recenserat på Aftonbladets ledarsida.

När Mats Wingborg går till källorna, partiernas egna dokument, sakpolitik och uttalanden, är mönstret tydligt.

SD har anpassat sig till Moderaternas ekonomiska politik medan M och KD accepterar de auktoritära dragen hos Sverigedemokraterna.
Hur en kompromiss efter en eventuell valseger 11 september nästa år skulle kunna utformas är enkelt att se. Det blir SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv tillsammans med Moderaternas skattesänkningar och privatiseringar.

På de punkter där partierna tycker olika i ekonomiska frågor, som A-kassa och pensioner, kommer SD att efter lite krumbukter att lägga sig eftersom migrationspolitiken är viktigare. Och vice versa för Moderaterna, de har ändå inget emot att SVT får sig en näsbränna.

Ett Blåbrunt Sverige efter nästa val skulle bli början på ett nationalistiskt och konservativt systemskifte med allt det innebär.

Det var ingen slump att Jimmie Åkesson krävde undantagstillstånd efter explosionen i Göteborg. Han kommer att försöka utnyttja även nästa kris, och nästa.

Och detta undantagstillstånd är aldrig avsett att någonsin tas bort. Oh, nej.

Undantaget är det nya normala. I SD:s värld finns alltid en ny kris som kräver inskränkningar i våra fri och rättigheter. Polisstaten väntar alltid runt hörnet, marschkängorna är själva poängen. Inte för att hårdare övervakning och kontroll krävs för att lösa en viss kris.

Utan för att det är SD:s idealsamhälle.

Viktor Orban har just så använt flera kriser, som flyktingkrisen och pandemin, för att stärka sin makt. Det var bland annat den metoden vi skrev om på vår reportageresa 2016.

Efter Göteborg borde få upp ögonen för den fråga som Fores ställer.

Va?! Är demokratin hotad?

Svaret är tyvärr: ja.

***

Läs hela reportageserien om högerpopulismen 2016 från LEDARE SPECIAL:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.