Den duktiga flickan klarar sig inte ensam
Birgitta Ohlsson har en förmåga att ständigt vara i ropet. Så har det varit ända sedan hon blev känd som feministisk vegan och ordförande för Liberalernas ungdomsförbund.
I höstas var hon inför öppen ridå utsatt för ett kuppförsök från partikamrater som ville peta henne från partiledningen.
Nu är hon aktuell med boken "Duktiga flickors revansch". På en marknad där antalet utgivna böcker är mångfaldigt fler än de aktiva, levande kultursidorna vet alla som försökt hur svårt det är att få uppmärksamhet för en bok. Men inte för Birgitta Ohlsson. Hennes stridsskrift har recenserats överallt.
Hon hörs, syns och tar plats. Men så har det inte alltid varit.
Hit – men inte längre
Birgitta Ohlsson beskriver sitt unga jag som en "blyg viol". En "kuddflicka" som fröken satte mellan stökiga pojkar.
Vi är många som kan känna igen oss i Ohlssons duktiga flicka. Hon som gör sina läxor och lite till, äter i skolmatsalen utan att störa andra och är aktiv i elevrådet. Och som livet igenom ständigt stött in i både småpåvar och glastak. Hit – men inte längre.
Därför är det så viktigt med kvinnliga förebilder som Birgitta Ohlsson. Som visar att man kan bli minister trots att man är på väg att få sitt första barn. Hon skriver om hur hon utmålades som en streber och egoist för att hon tog jobbet. Kvinnor som utmanar konventioner banar väg för oss andra, men får ta flest smällar.
Nödvändigt salt i borgerligheten
Jag är en av dessa vänsterfeminister som ofta har hyllat Birgitta Ohlsson. Hon är ett nödvändigt salt i den svenska borgerligheten. Men när hon börjar prata ekonomisk politik blir jag ofta besviken.
Jag sökte en feminist och fann en liberal.
Enligt liberaler är klassanalys underordnat "den fria viljan". Vill du så kan du gå hur långt som helst är också Birgitta Ohlssons budskap. Den analysen känns otillräcklig. Men å andra sidan är det också det som skiljer höger och vänster.
Som vänster kan man peka på hur många Pisa-undersökningar som helst som visar hur klassamhället avspeglas i resultaten. Liberaler kommer ändå alltid att hävda att det bara är att ta sig i kragen.
Uppgörelse med Liberalerna
Birgitta Ohlsson ger sig på att avliva myter om den duktiga flickan. Hon menar att det är en myt att duktiga flickor får anorexi och blir psykiskt sköra. Senare i boken berättar hon om de egna ätstörningar och gången hon gick in i väggen.
De patriarkala strukturerna finns där, även för en liberal.
Inte minst märks de i det egna partiet. Mellan raderna går det att läsa boken som en uppgörelse med Jan Björklund och Liberalerna. De tar inte till vara på den duktiga flickan. Även i partiet med feminism utan socialism är det alldeles uppenbart att ensam inte är stark.