Satte vigselringen i pant för tandvård
Min pappa var en av allt för många
Några månader innan min pappa dog ringde han mig och var upprörd. Han hade pantsatt sin och mammas vigselringar, ett guldarmband och en klocka och nu var sista dagen att få tillbaka grejerna. Pantbanken stängde snart. Kunde jag hjälpa honom?
Jag gick ifrån jobbet och mötte farsan några kvarter därifrån. Han var ledsen. Jag bad honom säga summan och vara tyst sen och så gick vi till en automat och tog ut allt jag hade. Lönen hade precis kommit. Och gått. Sen gick vi till pantbanken med det mycket lilla kvittot med den mycket stora summan och köpte tillbaka kronjuvelerna.
Vad hade han använt pengarna till?
Jo, sa han över en kopp kaffe på ett fik. Han hade köpt en ny stifttand. Han hade känt sig uttittad med sin stora glugg och skämts. Så han hade pantat smyckena.
Okej. Jag förstod honom. Han hade inte sett klok ut. Nu visade han stolt upp sin tand. Sen satte han vigselringen på fingret och stoppade påsen med de andra smyckena i bröstfickan på jeansjackan och svepte kaffet.
Morsan var visserligen borta sedan några år, men hon var fortfarande hans fru. Och nu hade han ett helt leende som han smällde av, kramade mig och försvann ut bland höstlöven. Förmodligen mot en krog eller Systembolaget.
Några månader senare, på juldagen dog farsan. Hjärtat hade stannat. Han hade fallit rätt fram på vardagsrumsgolvet.
När jag kom till hans lägenhet på Snöskostigen 20 i Västertorp, som också var mitt föräldrahem, hittade jag stifttanden direkt. Den hade ramlat ur när han föll och rullat in mot en mattkant. Farsan sände en sista hälsning tänkte jag.
Jag tänkte på farsan och hans förnedrande glugg och värdigheten han ville ha tillbaka med sin stifttand, när jag läser i DN. Fackförbunden Seko, Handels och Byggnads har gjort en undersökning som visat att 90 procent av alla tillfrågade tycker att nödvändig tandvård ska ingå i den allmänna sjukvårdens högkostnadsskydd.
Var tredje arbetare i undersökningen väljer bort tandvård av ekonomiska skäl. 67 procent av de yngre väljarna skulle kunna rösta på ett parti som gick fram med en tandvårdsreform.
Egentligen är det självklart. Tänderna är en klassfråga. För lågavlönade och fattiga saknas pengarna för vård av den del av kroppen vi tuggar maten med.
En tandvårdsreform som de tre LO-förbunden föreslår skulle kosta runt 7 miljarder. Det är en struntsumma ställd mot nyttan. Miljontals skulle få hjälp med ett äkta problem.
Socialdemokraterna borde driva tandvårdsfrågan i valet. Ingen ska behöva välja mellan vigselringen och tänderna.
